Det som skiljer andra länder från Sverige, är just att de inte är Sverige. Det gäller även när landet råkar vara Finland, och ligger nära så väl geografiskt som kulturellt.
Skillnaderna märks inte bara på att hotellpersonalen i Helsingfors bär ishockeylandslagets blåvita matchtröjor, och är noga med att peka ut bastun, utan framför allt på att ryssens närvaro är lika långtgående som den finsk-ryska nationsgränsen. Det präglar inte minst debatten inför Europaparlamentsvalet, som äger rum samma dag som Finland – troligtvis – spelar final eller bronsmatch i ishockey-VM. Kanske mot Ryssland.
I skrivande stund verkar det konservativa Samlingspartiet få runt en fjärdedel av rösterna, tätt följt av Centern och Sannfinländarna, och ishockey-VM till trots så spås valdeltagandet bli rekordhögt, kring 50 procent. Dels för att eurokrisen, och därmed även EU, i flera år har varit ständigt närvarande i den inrikespolitiska debatten, dels för att Finlands närhet till Ryssland gör att landet, nu mer än någonsin, uppskattar en gemensam säkerhetspolitik.
Dessutom nöjer sig de finska partierna inte längre med att skicka b-laget till Bryssel. Tvärtom är runt 100 av de 251 kandidaterna proffspolitiker, med ministrar, ex-ministrar och Finlands EU-kommissionär, centerpartisten Olli Rehn, i spetsen.
Dessa tre faktorer – ekonomi, säkerhet och stjärnpolitiker – sammanfattar den finska valrörelsen, och det är här Ryssland kommer in i bilden. Även om Finland inte ställer sig bakom vare sig den inrikes- eller utrikespolitik som Vladimir Putin för, är Finland ett av de EU-länder som bromsar sanktionerna mot Ryssland. Orsaken är varken nåd eller hjärtlighet, utan att Finlands relation till Ryssland präglas av pragmatism och en stark önskan om att allt snarast ska återgå till det normala. Tio procent av Finlands export går till det östra grannlandet och ryssar står för en stor del av turismen, som redan har börjat dala.
När Finland för snart två decennier sedan gick med i EU – bara några år efter Sovjetunionens fall – sågs det dels som ett kvitto på att landet nu tillhörde väst på riktigt, dels som en garant för landets självständighet. För medan svensk självständighet i viss mån fortfarande illustreras av Odalbonden – ensam är stark – har Finland sedan länge insett att landets självständighet handlar om att vara ekonomiskt beroende av en större makt. Därför förespråkar ingen – inte ens Finlands mest populistiska och EU-kritiska parti Sannfinländarna – ett EU-utträde, vilket bottnar i att ju mindre kontakt Finland har med EU och väst, desto större blir beroendet av Rysslands nyckfullhet.
Således stannar kritiken från EU-skeptikerna, där även delar av Centern och Socialdemokraterna ingår, vid kritik mot maktkoncentration och enskilda beslut, som stödpaketet till Grekland. Ingen ifrågasätter EU som idé. Nästan ingen drömmer om finska mark. Inte för att man älskar Europaparlamentet, utan för att EU gör att Finland kan börja dra igen porten mot Ryssland.
Susanne Nyström är ledarskribent på Liberala Nyhetsbyrån.