Det är hundra år sedan skotten i Sarajevo. Den där mörka dagen, den 28 juni 1914, när Gavrilo Princip sköt Österrike-Ungerns tronföljarpar – händelsen som har gått till historien som gnistan som tände elden till Första världskriget.
25 år senare, den 1 september 1939, var det dags igen, och efter ytterligare sex år hade mellan 55 och 60 miljoner människor, både soldater och civila, fått sätta livet till i Andra världskriget.
Även om båda krigen är förpassade till historieböckerna, är de fortfarande närvarande i många europeiska hem. Än finns det krigsveteraner kvar i livet och majoriteten på kontinenten har en släkting, förevigad i uniform på ett gulnat fotografi, som aldrig kom tillbaka från fronten.
Den sortens kollektiva minnen saknas i Sverige. I stället firar vi i år 200 år av fred, vilket gör oss till ett av de länder i världen som har haft den längsta sammanhängande fredsperioden någonsin. Medan andra länder ägnade första halvan av 1900-talet åt att lägga tid och energi på att förgöra varandra byggde vi upp vårt välstånd, samtidigt som vi i krigets slutskede öppnade portarna för människor som behövde hjälp.
När vi väl hade öppnat dem, behöll vi dem på glänt. På 1970-talet välkomnade vi chilenare, på 1980-talet tog vi emot människor som flydde från Iran och Irak, på 1990-talet kom de skyddsbehövande från Balkan och i dag går flyktingströmmarna framför allt från Syrien och Eritrea. Enligt FN befinner sig just nu drygt 51 miljoner människor på flykt – en siffra som inte har överträffats sedan Andra världskriget – och Migrationsverket räknar med att antalet asylsökande i Sverige kommer att landa på mellan 70 000 och 80 000 när året är slut.
Från att under 1800-talet ha varit ett av världens fattigaste länder, som människor ville bort ifrån, har Sverige under de senaste 70 åren utvecklats till ett land som människor vill flytta till. Att vi inte drabbades av världskrigen, som mer eller mindre omringade oss, var ovärderligt för Sveriges ekonomi. Det är ingen slump att EU, som tillkom som ett fredsprojekt, numera snarare ses som en ekonomisk union. Få saker är lika fredsskapande som gemensamma politiska och ekonomiska intressen, och det finns i princip ingenting som är så viktigt för ett lands välstånd som frånvaro av krig.
Det är något som alltför sällan tas upp i debatten. Till skillnad från länder med krig i färskt minne är det många i Sverige som glömmer, alternativt inte förstår, vilket privilegium det är att bo i ett land som genomsyras av fred. Detta i ett Europa där väpnade konflikter mellan länder historiskt snarare har varit regel än undantag.
Eller som talman Per Westerberg sa, när riksdagen tidigare i år uppmärksammade 200-årsminnet av freden i Kiel: Vi ska vara ödmjuka inför den långa fredsperioden.
Susanne Nyström är ledarskribent på Liberala Nyhetsbyrån.