När jag besöker Sjöbo är Bröderna Anderssons konditori igenbommat. En skylt lämnar ett vagt löfte om att det kommer att öppna igen inom kort. Om det då kommer att serveras chokladbollar återstår att se. För elva år sedan, i juli 2003, anmäldes konditoriet till Diskrimineringsombudsmannen och blev riksbekant efter att man vägrat kalla chokladbollarna något annat än "negerbollar".
Kanske var det en slump att detta hände i just Sjöbo, det hade lika gärna kunnat hända någon annanstans. Ändå infinner sig tanken, när jag står där på den så gott som folktomma huvudgatan, att det kanske inte riktigt är så enkelt.
För det var här invandringsmotstånd för första gången efter andra världskriget på allvar gjorde avtryck i svensk politik, vilket gör att kommunen för många fortsätter att vara synonym med främlingsfientlighet. Inför valet 1988 tog Centerpartiets ledare i kommunen, Sven-Olle Olsson, initiativ till en lokal folkomröstning om flyktingmottagande. Efter folkomröstningen, som flyktingmotståndarna vann, uteslöts Olsson ur C och startade Sjöbopartiet, som fortfarande är en kraft i kommunpolitiken.
I dag är Sjöbo även den kommun där Sverigedemokraterna 2010 gjorde sitt bästa riksdagsvalsresultat, med 15,8 procent.
Med sådana förutsättningar är det kanske inte särskilt konstigt att kommunpolitiker i Sjöbo är snabba med att förklara att bilden av kommunen inte alls stämmer. Här finns inte den öppna rasism som vi sett exempel på i andra skånska kommuner som Klippan och Tomelilla, konstaterar man, och sedan 2001 finns det ett avtal med Migrationsverket om flyktingmottagande på plats.
Samtidigt är Sjöbo också en av kommunerna där nazistiska Svenskarnas parti tänker ställa upp i höstens val. Men kanske räcker det ändå inte med att spana efter främlingsfientlighet om man vill förstå SD:s styrka i Sjöbo.
För även om det bara är en knapp timme från centralorten till både Lund och Malmö, vilket kommunen drar fördel av, är Sjöbo en plats långt ifrån det Sverige som definierar den politiska debatten.
De delar av Skåne där SD är starka är till stor del platser där butikslokaler gapar tomma, industrier står övergivna och bristen på jobb bara delvis uppvägs av realistiska pendlingsmöjligheter. Samtidigt tar människor del av berättelser om sociala problem i Malmö och invandringen blir då en symbol och en enkel förklaring till vad som gått fel i Sverige, jämfört med en föreställd och för många mindre samhällen kanske reell guldålder på 1950- och 60-talen.
Kombinera detta med en tradition av politikermisstro och missnöjespartier, som innan Sven-Olle Olsson handlade mer om motstånd mot byråkrati och Systembolaget, men som med tiden kommit att domineras av främlingsfientligheten, och myllan för SD blir tydligare.
En röst på Sverigedemokraterna blir ett svar på känslan av att ha blivit övergiven av politiken och inte längre vara en del av samhället. Och mot den känslan av maktlöshet lär det inte spela någon roll hur många debattinlägg som skrivs om att SD är rasister.
Svend Dahl är fil dr i statsvetenskap och chef för Liberala Nyhetsbyrån.