Först trodde jag att jag hade hört fel. Vabruari, vad är det? Därefter trodde jag att benämningen var ett skämt. Nu, efter några år som förälder åt barn i förskoleåldern, tar jag vabruari – månaden som många småbarnsföräldrar tvingas ägna nästan helt åt vab, vård av sjuka barn – på fullaste allvar. Medicinskåpet är laddat med vätskeersättning, nässprej och värktabletter. Alla planer antecknas med blyerts.
Till viss del är vabbandet förstås oundvikligt. Enligt Socialstyrelsen kan föräldrar till förskolebarn räkna med att varje barn drabbas av att sex till åtta infektioner om året, som var och en kan ta omkring en vecka att kurera. Att vabba två månader per år är alltså helt normalt.
Men betyder det att småbarnen – och i förlängningen deras föräldrar, släktingar, föräldrarnas kollegor och arbetsgivare – bara ska acceptera läget, när halva vintern försvinner i en feberdimma eller när kräksjukan härjar på förskolan, vecka efter vecka?
Nej. Faktum är att det går att minska infektionerna. Studier från exempelvis Finland och Danmark visar att skärpt handhygien kan minska sjukfrånvaron och antibiotikaförbrukningen bland förskolebarn med över 25 procent.
I Göteborg inleddes projektet Hyfs, Hygiensjuksköterska i förskolan, för att förbättra hygienen redan år 2005. Åtgärderna är förhållandevis enkla: barnen får lära sig att tvätta händerna ofta, medan personalen ser till att använda handsprit och pappershanddukar. Men det fungerar.
En första delstudie som gjordes av projektet visade att frånvaron bara på grund av magsjuka minskade med sex procent mellan 2008 och 2009. På ett år sparade projektet in runt 40 miljoner kronor i Göteborg.
I dag har föräldrar ett förhållandevis stort inflytande över var och hur barnen tillbringar sina dagar. Förskolorna lockar med genuspedagogik, naturupplevelser, ekologisk mat och kreativt skapande. Men när det gäller ett så grundläggande behov som en god hygien – som i sin tur ger en relativt god chans att slippa drabbas av kräksjuka flera gånger samma vinter – gäller det visst att hålla tummarna för att det finns ett lokalt engagemang. När Socialstyrelsen undersökte situationen på förskolorna 2010 visade det sig att "väldigt få" regelmässigt använde handsprit till barnen. Omkring en tredjedel av förskolorna använde sig av vanliga handdukar och skötbord med tygunderlägg. På omkring hälften av förskolorna ingick inte tvätt av leksaker i städrutinerna.
Hur är det möjligt? Det kan verka som en liten fråga, men faktum är att cirka 480 000 barn är inskrivna i förskolan. Omkring 100 000 vuxna arbetar där. De kommer i sin tur i kontakt med mångdubbelt fler vuxna och barn. Ett parti som gör hygienen på förskolorna till en prioritet borde kunna vinna en hel del sympati.
Att förbättra hygienen kostar ingenting. Faktum är att det minskar lidandet, samtidigt som det är samhällsekonomiskt lönsamt. Försöken i Västra Götaland visar att det är möjligt.
Karin Rebas
Liberal skribent och generalsekreterare för Bertil Ohlininstitutet