Min far har spelat schack med döden. Sedan några år tillbaka begrundar han sin seger på ett boende för åldringar, trots att han nyss var stark som en trettioåring. Situationen är både fantastisk och deprimerande, ungefär som strokevården i Sverige i stort.
Å ena sidan finns avancerad akutvård som i princip häver förlamningar om den drabbade får snabb hjälp – vilket allt oftare är fallet. Å andra sidan förslår vården sällan eftervård och rehabilitering, med individuellt lidande och onödiga samhällskostnader som följd.
Personligen är jag oändligt tacksam mot kirurgteamen som hjälpte min pappa genom livets nålsöga. Det visade sig dessutom snabbt att han "bara" blev fysiskt funktionshindrad av traumat. Alla minnen och alla ord är kvar, liksom personligheten.
Ingen vet hur mycket stryk min fars hjärna tog under de sega timmar som gick innan han fick rätt hjälp. Det mesta tyder på att han klarade sig över förväntan.
Men många lindrigare strokefall kan i dag hävas fullt ut, om man sätter in rätt vård snabbt. På Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg räknar ett uppmärksammat stroketeam på akuten med att ha besparat flera hundra människor livslånga handikapp de senaste åren. Genom den så kallade Strokekampanjen, som numera är rikstäckande, har man lyckats göra allmänheten uppmärksam på symptom, och fått genomslag för det faktum att varje minut är avgörande.
Vissa regioner har investerat i rätt kompetens och modern behandling, vilket gör att klart fler överlever en stroke med obefintliga men, och att vårdpengar sparas. Men problemet är att tillgången till snabb och rätt behandling varierar i olika delar av landet. På vissa håll kommer även signaler om att beslutsfattare vill skära ner på strokeenheter, rehabilitering och specialistutbildning av personal. I Dagens Medicin befarade en grupp sakkunniga för en tid sedan att den förbättring som skett inom strokevård kan äventyras på grund av dumsnålt, kortsiktigt tänkande i strid med gällande riktlinjer.
Min pappa är en slugger. I början fick han rejäl rehab, men efter att ha hämtat sig och hamnat på ett vanligt äldreboende har han fått lita till sin egen envishet och styrka. Han sitter alltså på en cykel och vevar sig trött varje dag. Han kämpar med att läsa och skriva, och ringer kompisar för att prata historia.
Strålande jobbat av en enskild individ – lite mindre imponerande av vårdapparaten. För hur hjälpsam personalen som stöttar min far än är, så kvarstår det faktum att han befinner sig på en plats där kompetensen är generell, när han borde ha specialistvård och daglig stroketräning. Problemet känns igen bland många strokedrabbade och bekräftas som sagt av berörd personal.
Att satsa på strokevård handlar i första hand om att hjälpa var och en som drabbats till ett så bra liv som möjligt. I andra hand handlar det om att våga investera på lång sikt för att göra individen så självständig som möjligt. Att våga investera i såväl akut- som eftervård kommer garanterat att betala sig, i samtliga svenska regioner.
Liv Landell Major,
jurist och kulturskribent.