Jag befinner mig i EU på ockuperat land. Jag är på norra Cypern dit syriska flyktingar flyr för att undvika eländet som grekcypriotiska, EU-anslutna södra Cypern utsatt dem för.
Ceren Göynüklü är ordförande för en av norra Cyperns flyktingorganisationer. Jag har passerat den demilitariserade, men tydliga, gröna linjen som delar landet för att träffa henne. Jag har visat mitt pass och kritiskt betraktats av gränsvakter på båda sidor. Ceren har varnat mig för att inte få fel stämplar i mitt pass på vägen tillbaka, men jag vet inte hur jag ska förhindra det. Det sista jag passerar på väg till gränsen är kaféet Checkpoint Charlie och martyrbilder på grekcyprioter som dödades av turkisk militär på 70-talet.
Till det grekcypriotiska Cypern kommer så gott som inga syriska flyktingar trots att landet är granne med kriget. Därför åker jag till den norra sidan för att få en förklaring. Att ta sig landvägen till Turkiet, ta båt till norra Cypern och sedan över till EU-sidan borde vara en given väg för en flykting som söker ett mer långsiktigt skydd än vad Turkiet erbjuder. Men Ceren berättar att turkcyprioterna, med hjälp av Turkiet, noga upprätthåller EU:s yttre gräns. Det görs för att förhandlingarna med sydsidan går ovanligt bra.
Turkcyprioterna patrullerar inte gränsen av skyldighet mot EU, utan för att skapa välvilja i samtalen om öns återförening. Speciella regler för syrierna har införts: Inga syrier, inte ens om de har visum, kommer över gränsen. "Vi vill ha fred" säger Ceren, "så syrierna får stanna i krig".
Ceren har hjälpt några av de flyktingar som ändå kommit till ön att ta sig via checkpoints till södra Cypern för att söka asyl. Flyktingarna vill till EU, till humanitet och rättssäkerhet. Men Ceren säger att hon har slutat att hjälpa till med just det. Delvis för att det har blivit svårare, grekcyprioterna vägrar att ta emot asylansökningar vid gränsen, delvis för att hon vet att syriernas skyddsskäl ändå inte erkänns.
Förhållandena för flyktingar på södra Cypern är så svåra att Ceren nu ser syrier som tar sig tillbaka över gränsen till norra sidan. Det är svårt att förstå att flyktingar behandlas så illa i ett EU-land att de hellre återvänder till flyktingläger i Turkiet. Men så är det. Flyktingar flyr EU för Turkiet.
Norra Cypern har inga asyllagar. Asylsökande erkänns som flyktingar av FN:s flyktingorgan UNHCR. De hittas av Ceren, som söker i tidningen efter notiser om gripande av illegala invandrare. Hon möter dem i fängelser där de löper samma risker för misshandel och tortyr som andra i turkiska celler. Även under UNHCR:s beskydd måste flyktingen ha jobb – arbetslöshet innebär deportation, och det betyder utnyttjade arbetstagare. Ceren kan inte svara på min fråga om vad som är en flyktings bästa val: Flyktingläger i Turkiet, leva utsatt i norra Cypern eller bo på EU-mark på södra Cypern.
Jag går tillbaka in i EU. Vid Checkpoint Charlie stannar jag och tittar tillbaka. Det är plötsligt lite svårare att veta om det finns en rätt sida att stå på.
Frida Metso är psykolog som arbetar på ett center för torterade flyktingar. Nyligen besökte hon Cypern. Detta är den andra delen av tre i en krönikeserie om asylpolitiken vid EU:s gräns.