Hjalmar Söderberg är alltid märkligt aktuell, han nämns ofta som en favoritförfattare, senare tiders skriftställare alluderar ständigt till hans verk, han känns som en samtida.
Hans klara och lågmälda prosa har visat sig enormt slitstark, men han stod också för värderingar som var påfallande sunda i en värld som var allt annat än sund, skrev Svenska Dagbladets kulturchef Daniel Sandström i en krönika i mitten av februari.
Efter att ha sett Dramatens uppsättning av Gertrud spädde Maria Schottenius på lovorden några veckor senare i Dagens Nyheter med att konstatera att Söderberg i sitt drama framställer en kvinna så mångfacetterad och komplex att Henrik Ibsens kvinnor ter sig schematiska.
Söderberg spelas just nu också på Klara soppteater i Stockholms stadsteater. Här handlar det om hans roman "Den allvarsamma leken" i en kortversion som klingar av folkvisa och jazz.
Jag har alltid läst Hjalmar Söderberg och finner ofta något nytt i hans verk. Han är alltid närvarande i Stockholm genom sina verk, och sedan fyra år också mer konkret som staty utanför Kungliga Biblioteket i Humlegården, fångad i steget med hatt och käpp i ena handen och en röd handske i den andra.
Sedan några veckor kan man också besöka Söderberg på Thielska galleriet längst ute på Djurgården, eller i varje fall det gästrum han ofta använde. Han var nära vän med bankiren och konstsamlaren Ernest Thiel och ofta gäst hos denne i hans palats, som nu alltså är museum.
I Söderbergrummet kan man beundra författarens skrivbord och på väggen hänger Gerda Wallanders porträtt av honom från 1916 och fyra teckningar av hans hand. Hos Thiel träffade Söderberg författare och konstnärer som Johannes V Jensen, Gustav Vigeland, Ferdinand Boberg, Marika Stiernstedt och Eugene Jansson.
Så här mindes Marika Stiernstedt Söderberg i denna miljö:
"Han var utpräglad i varje tum, varje rörelse, litet långsam, inte så lite stel, cirklad som om äldre ämbetsmän hade varit hans förebild. Hans tal var lågmält. Med sin melodiska röst i svagt staccato uttryckte han sig inte ogärna i anekdotform. Vid riktigt gott humör sjöng han också. Han satt där han satt, mycket lugnt, gärna hela kvällen på samma plats med en grogg intill sig och cigarren halvrökt, och vännerna lyssnade förtjust ifall hans klara, osvikligt rena tenor plötsligt svagt och svalt tonade fram i en romantisk melodi, en sentimental 1800-talsromans."
Vi är försiktigare med både whisky och cigarrer nuförtiden, och vi kanske inte kan sjunga 1800-talsromanser. Men Hjalmar Söderberg är vår samtida.