Välgörenhet. Ordet andas 1800-tal. Överklassdamer som nådigt skänker julkorgar till fattiga och säljer broderier på välgörenhetsbasarer till förmån för värnlösa barn. Trots att de menade väl, omgärdades situationen av obehag. Personen i underläge förväntades känna tacksamhet för smulorna från den rikes bord. Tack och bock för vinterkängorna från fattigvården, som inte alltid delades ut så diskret som den rodnande tioåringen hade önskat.
När den allmänna välfärden infördes, var det dels för att alla skulle garanteras en miniminivå i levnadsstandard, dels för att få bort det ovärdiga i en välgörenhetssituation. De grundläggande behoven av mat, kläder och bostad gick från att vara någonting som delades ut med godtycke, till att klassas som en rättighet.
Här är det ofrånkomligt att det uppstår en gräns, som givetvis kan flyttas, men aldrig raderas. Hit, men inte längre, går vårt gemensamma ansvar som finansieras med skattepengar. Allt därutöver får man ordna själv – om inte en tredje part går in med pengar, gåvor eller arbetstimmar.
För även om den generella välfärden ska utplåna behovet av välgörenhet, kommer det alltid att finnas gott om plats för frivilligt engagemang. I dag arbetar mer än hälften av alla vuxna i Sverige ideellt. Det handlar om allt från volontärarbete hos Stadsmissionen, kvinnojourer och djurhem, till föräldrar som tränar knattelag i fotboll, studenter som hjälper högstadieelever med läxor och pensionärer som högläser på äldreboenden. Dessutom ger många ekonomiskt stöd till fonder och frivilligorganisationer, och såväl kungligheter som gräddan av societeten har egna stiftelser och projekt.
På samma sätt som den precisa gränsen för vad som ska ingå i existensminimum är svårdragen, går det inte att fastställa exakt var gränsen mellan välgörenhet och "vanligt" volontärarbete går. Två timmars fotbollsträning med en grupp tioåringar är knappast välgörenhet, men om man i stället ägnar tiden åt att servera mat i ett soppkök, hjälpa barn i utsatta områden med matteläxan eller gå igenom ansökningar till barnhjälpsorganisationen Majblomman, börjar det brännas. Om man, som den relativt nystartade organisationen Giving People, åker hem till behövande med kläder och mat, befinner man sig definitivt i välgörenhetsland. Och när socialtjänsten nekar barnfamiljer stöd för att i stället hänvisa dem till Giving People, har vi passerat anständighetens gräns.
Inte för att det är något fel på personerna bakom organisationen. Deras engagemang är fantastiskt och beundransvärt. Felet är att insatsen behövs och att nödställda kommer att känna tacksamhet mot en person eller organisation för att ha fått sina grundläggande rättigheter tillgodosedda.
Den känslan hör inte hemma i ett välfärdssamhälle. Medmänskligt engagemang, som organisationer som Majblomman och Giving People är uttryck för, bör få ägna sig åt att sätta guldkant på utsatta barns vardag. Inte åt att köpa kängor och konserver.
Susanne Nyström är ledarskribent på Liberala Nyhetsbyrån.