Ett litet land i EU:s utkant som tar ovanligt stort ansvar för asylsökande. Låter det som Sverige, där 16 317 syrier sökte skydd 2013? Det låter likadant på Cypern, om Cypern, där motsvarande siffra är 562 syrier.
Den dåligt uppdaterade självbilden kommer från att cyprioterna, mellan 2004 och 2007, var det EU-land som tog emot flest personer per 1 000 invånare. Och nu slår Cypern bakut. Bördan är orättvis, anser inrikesministern. Cypern tänker inte längre acceptera en enda flykting.
Landets kritik mot fördelningen av asylsökande inom EU är densamma som alla gränsländers. Dublinförordningen säger att asyl ska prövas i landet där flyktingen först haft myndighetskontakt. Dublin finns för att asylsökande inte ska prövas på flera platser och för att ansvaret för flyktingen ska ligga på ett bestämt land. På så sätt vill man minska risken för att flyktingar utsätts för undermåliga asylprövningar för att driva dem till andra EU-länder. Det första argumentet baseras på att asylprövningarna i alla EU-länder är lika bra och att flyktingen därmed får nöja sig med en prövning. Det andra argumentet erkänner att så inte är fallet och ser Dublin som ett sätt att ändra det.
Systemet har inte gett bättre mottagande. Eftersom Dublin håller kvar och driver tillbaka flyktingar till gränsländerna är deras svar inte att lägga mer pengar på flyktingar, utan mindre. Inte bättre villkor, så att flyktingar stannar, utan sämre, så att de ger sig av.
Malta ger dåliga villkor och snabba uppehållstillstånd så att flyktingar lämnar landet. Italien kombinerar dåliga villkor med registreringsslarv så att folk inte kan återsändas. Greklands mottagande blev så dåligt att landet slapp Dublin. Cypern, som inte är Schengenmedlem, är fast med flyktingarna eftersom Schengen kräver att de håller sin gräns, också mot EU. Cypern använder dåliga villkor för att avskräcka flyktingar från att alls ta sig dit.
Gränsländerna vill avskaffa Dublinförordningen, men att systemet påstås kvarstå för att förbättra mottagarvillkor oroar inte Georgios Georgallis, chefstjänsteman på Cyperns inrikesdepartement. Han tror inte att EU är emot landets behandling av flyktingar – det är ju på grund av de dåliga villkoren få kommer till Cypern, ett land som annars skulle vara ett alternativ till Turkiet för flyktingar från Mellanöstern. Cypern kan förmodligen försämra mycket utan protester, eftersom kritik borde leda till att Cypern undantas från Dublin. Det vill ingen – ingen är intresserad av ett nytt Grekland, en öppen väg in i EU.
Georgallis har insett att med eller utan Dublin kommer hans ö behöva ta ansvar för, i hans tycke, för många flyktingar. Hans lösning är en EU-central asylprövning, men frågan om placering efteråt är delikat. Inte oväntat anser Georgallis att flyktingarna ska fördelas utifrån kriterier som minskar Cyperns ansvar, och så ser resonemanget ut överallt. Alla länder anser att de tar emot för många, och systemen riggas därefter. De byggs eländiga och hårda för att hålla flyktingar ute, och länder som Cypern blir mönsterländer.
Frida Metso är psykolog som arbetar på ett center för torterade flyktingar. Nyligen besökte hon Cypern. Detta är den tredje och sista krönikan i en serie om asylpolitiken vid EU:s gräns.