Kris i tandvårdsfrågan

Personligen minns jag min farfars lösgom. Den brukade ligga i ett glas vatten, och han skrattade alltid åt att jag och min bror stod och stirrade på den.

Gästkrönika2014-03-31 05:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Varför är det bara gigantiska tandkrämsmärken som gör väsen av sig när det gäller förebyggande tandhälsa? Reklam för blekmedel, supertandkrämer och specialtandborstar körs ideligen i kommersiell tv tills budskapet känns som brus.

Det är synd. Profylax borde vara skyhögt rankat av alla som berörs av tandvårdspolitiska frågor. Smart information om vikten av att förebygga karies och tandlossning behöver prioriteras på allvar.

I den politiska debatten råder påtaglig enighet om att tandstatus historiskt har haft med människors socioekonomiska förutsättningar att göra, och att munhälsa fortfarande kan kopplas till inkomst- och utbildningsnivå. Detta trots att den svenska välfärden lett till att vi som föddes på 70-talet har bättre tänder än våra föräldrar, och mycket bättre tänder än våra mor- och farföräldrar.

Personligen minns jag min farfars lösgom. Den brukade ligga i ett glas vatten, och han skrattade alltid åt att jag och min bror stod och stirrade på den.

Min farfar var född på 1910-talet, och representativ för många i sin generation. När tänderna blev dåliga drog man ut dem. Löständer hörde åldrandet till.

Farfar var inte den som deppade över sin tandlöshet, men han önskade definitivt ett värdigare öde åt sina barnbarn och barnbarnsbarn. Han hade avskytt den klyfta som fortfarande finns mellan den som har råd att gå på kontroll och den som är tvungen att chansa.

För problemet är inte bara att vi också i dag har en stor andel äldre med omfattande behov av tandvård. Yngre människor undviker både förebyggande undersökningar och påkallad behandling, eftersom högkostnadsskyddet är satt så högt att den som saknar marginaler inte klarar av att parera en tandläkarfaktura. I längden innebär det, inte överraskande, ökade samhälleliga kostnader och mer individuell ohälsa.

Många debattörer har ifrågasatt att tandvård inte räknas till övrig vård, som om munnen inte vore en del av kroppen. Argumentet mot denna helt rimliga fråga, är att det skulle bli ekonomiskt ohållbart att baka in tandvård i det låga högkostnadsskydd som gäller för övriga vården.

Så är det givetvis sett ur ett kortsiktigt perspektiv, men den politiska ambitionen måste vara att likställa tandvård med övrig vård. Det är möjligt, bland annat genom mer och effektivare förebyggande tandvård och mer information om vad man själv kan göra.

Få har exempelvis koll på hur viktiga tandhygienisterna är. För att motverka tandlossning räcker det inte gå till tandläkaren en gång om året. Det är avgörande att samtidigt hålla tandköttet friskt, vilket hygienister är experter på.

Det låter banalt, och kanske präktigt, men om fler kompletterade tandläkarbesök med hygienistbesök skulle kostnaderna för tyngre tandvård garanterat minska. Det måste vara värt en informationskampanj eller två.

Liv Landell Major är jurist och kulturskribent

Läs mer om