Det finns artister som är så fulla av sig själva att de hunnit bli fullständigt vidriga att prata med innan de åstadkommit ens något minsta vettigt i branschen.
Och så finns det de som blir riktigt stora men hela vägen lyckas behålla en värdighet, en vänlighet och lite självdistans som i mina ögon gör dem ännu större.
Här om dagen fick jag en telefonintervju med Jill Johnson, som just nu är i Nashville och spelar in nya avsnitt av "Verandan". Jag har följt Jill i många år, skrivit om plattor och konserter, och glatts med hennes hårt förvärvade framgångar. Hon är nog det bästa exemplet jag kan komma på, av en stor svensk artist i alla bemärkelser (utom klädstorleken), och för första gången på närmare 30 år tror jag att jag blir en aning starstruck under en intervju.
Lång läsning om Jill kommer här på kultursidorna senare i veckan. Där avslöjar hon sin drömgäst på verandan, pratar om vikten av att få "bryta ihop" med jämna mellanrum, och om hur hon ser fram emot att få spela i Sundbyholm med Doug Seegers i augusti.
Efter 20 minuter är min tid ute, fler reportrar står på tur. Hon tillägger: "Men har du nån kompletterande fråga är det bara att du ringer igen om ett par timmar, det går hur bra som helst", och så ursäktar hon sig, ropar "Kram" och är borta. Hon är stor, damen.