Hon ser trött ut och hennes röst svag när hon ber om några kronor på ett språk jag inte kan placera.
Vissa dagar har jag några kronor i fickan, andra dagar är det enda jag kan ge henne en ursäktande blick. Hon är långt i från ensam, de senaste åren har den Europeiska fattigdomen och desperationen blivit allt tydligare i Stockholm. Och föraktet har blivit allt mer högljutt.
Det är lätt att blunda och se ner på de som tvingas tigga. Måla upp en bild av organiserad brottslighet och på sätt rättfärdiga sin likgiltighet. Det krävs mer för att inse att det rör sig om utelämnade personer som inte längre har något val.
Trygghet ska inte tas för givet. Om jag inte vore född i det privilegierade Sverige hade det lika gärna kunna ha varit min trötta blick och svaga stämma där utanför Örnsbergs tunnelbanestation.