Någon lär ha sagt att en författares liv förhåller sig till böckerna hen skrivit - som svinet till tryffeln. Att intressera sig för skribentens leverne är enligt en sådan tes fullt jämförbart med att försöka lära känna tryffelsvinet istället för att njuta av godsakerna trynet bökat fram.
Det där kan väl låta klokt, för självklart är böckerna viktigast. Ändå är vårt sug efter författarkvällar och litterära aftnar större än någonsin - för visst vill vi gärna vet mer om hur den vi just läst burit sig åt för att få ordning på både liv och dikt? Det är väl om inte annat uppståndelsen omkring Lena Anderssons två självplågarhistorier i kärlekssvängen bevis på. Hela hösten har det larmats om huruvida hon skriver fiktion eller fakta och i så fall vilka karlar denna annars så kyligt analyserande kvinna kan tänkas ha fjantat runt för.
Julhelgens dokumentärserie om Astrid Lindgren har på ett nästan kusligt sätt lagt 1900-talets största svenska författares liv i sked med hennes berättelser. Att hon växte upp i Vimmerby där kor och hästar såldes på auktion precis om i Emil-böckerna hade vi väl koll på - men att hennes eget liv så brutalt speglade förra seklets kvinnohistoria har tidigare varit ganska okänt.
Den kvinnliga rösträtten var bara några år gammal när en 19-årig Astrid flydde Vimmerby hals överhuvud för att bli "obemärkt" i Köpenhamn. Kvar i stan blev barnafadern, hennes 50-årige chef som redan hade satt åtta ungar till världen och skulle skaffa fyra till efter sin lilla historia med kyrkvärdens dotter.
Deras gemensamma barn lämnades under sina första år på fosterhem och kanske var han förebilden för det Lindgrenska författarskapets många föräldralösa och övergivna ungar.
Skammen var det hon som drogs med, inte förrän i 70-årsåldern talade hon öppet om sina första år som mamma. Ett öde hon delade med många andra unga kvinnor, det är bara att bläddra i några nummer av tidningen Husmodern från 1930-talet: Där dräller av annonser under rubriken "Obemärkt" där gravida flickor söker plats hos någon som kan tänka sig att även hysa barnet.
Redaktör Blomberg i Vimmerby fortsatte som respekterad ledamot i stadsfullmäktige och gav sedermera ut sina memoarer. I Publicistklubbens porträttmatrikel från 1936 står inte en rad om barnet han hade med Astrid.
Vår tids kulturman, som det glunkats en del om på sistone, framstår i jämförelse som rena velour-nissen.
En äkta man som drack för mycket och gärna prasslade till vänster hörde också till Astrid Lindgrens liv, men också spännande jobb på underrättelsetjänstens brevcensur och som sekreterare åt kriminologen Harry Söderman med smeknamnet Revolver-Harry och antinazistiskt patos. På sista stället kan mycket väl både Mästerdetektiven Blomkvist och Astrids återkommande skildringar av kampen mellan ont och gott fått näring.
Fast den allra roligaste parallellen är ändå den mellan 20-talets stumfilmsstjärna Mary Pickfords skrinnande på skurborstar - och Pippi Långstrumps framfart i sitt eget kök.
Emellanåt, framför Astrid-dokumentärerna, kan man nästan få för sig att hon for fram på ett bananskal - berättelserna var liksom bara att gå ut och plocka.
Men, det är väl där tryffeln kommer in. Förmågan att ur vardag och verklighet lyckas böka fram - magi.
Och för att vara fullständigt ärlig: Självklart ska jag se även tredje avsnittet, men sedan kan det räcka med förklaringar, bakgrunder, paralleller och biografi.
Längtar efter att återvända till tryffeln.