6 juni är det Sveriges nationaldag.
Den får mig alltid att tänka på den där dikten av Göran Palm:
"Där är havet. Jag tittar på det. Havet. Jaha. Det är som på Louvren."
Dikten handlar ju om att förväntas uppskatta något för förväntans egen skull. Inte för man verkligen blir berörd.
Som vi svenskar och nationaldagen. Vi vet att vi borde jubla, men egentligen är det lite platt och tråkigt.
Nationaldagen. Jaha. Som en bild på något dammigt men anrikt museum.
Egentligen är det inte så konstigt. Länder som firar sin nationaldag med pompa och ståt har ofta en historia av krig, kolonialism, befrielse. Som Norrmännen, som först gjorde sig fria från oss och sedan från den tyska ockupationen.
Det betyder inte att jag ogillar nationaldagen. Jag tror tvärtom att det kan vara ett bra tillfälle att fundera över vad detta med svenskhet egentligen är för något.
Övermaga nationalister, och de verkar tyvärr växa i antal, gör i dessa dagar allt för att snäva in och begränsa det svenska. Som om den svenska historien går att definiera som folkdräkter, midsommarstänger och dalahästar.
Den bilden av det svenska är en konstruktion, skapad under det sena 1800-talet, när nationalismen var på frammarsch och eliten i vårt land ansåg att det krävdes en berättelse om den svenska historien för att samla folket. För att åstadkomma detta gjorde de lite som kvällstidningarna gör när de skriver sina rubriker. De ljög inte. Alla delar av det svenska kulturarvet fanns redan där. Men de valde ett mycket smalt segment av verkligheten.
Gustav Vasa som spurtade ifrån danska soldater i Dalarna. Några gravhögar utanför Uppsala. En myt om Birka som landets centrum i forntiden.
Själv är jag uppvuxen i Västergötland, och där trodde man aldrig riktigt på den där berättelsen, vilket på senare år visat sig vara en korrekt skepsis. Det finns de som hävdar att det riktiga Uppsala är en jordhög utanför Götene som i dag kallas Opsala.
Det är säkert inte sant, men i dag vet vi att Sveriges vagga låg på flera ställen. Inte bara i Uppland, som den nationalistiska historieskrivningen hävdade.
Vi vet också att den konstruerade nationalismen utelämnade samerna, finnarna, tyskarna i Stockholm på 1500-talet, danskarna i Skåne och en hel massa andra grupper som varit med och påverkat det svenska.
Den bortsåg helt enkelt ifrån att landet, liksom alla länder, alltid varit en formbar massa. Som i dag.
I själva verket är ju kulturhistoria något som skapas hela tiden. Inte något som bara hör till det förflutna. Det Sverige som växer fram i dag, ett mångkulturellt Sverige, ett Sverige som berikas av att människor vill flytta hit, är det Sverige som om 1000 år kommer hyllas som kulturarv.
Vi är rätt inskränkta om vi inte låter det bli en del också av vår svenskhet.