Det var nästan rörande att se tv-dokumentären om Reinfeldts och Borgs projekt Nya moderaterna när den gick på SVT för en tid sedan.
I början av första avsnittet, i en intervju från 2005, säger Göran Persson att moderaterna har ett svagare ledarteam än någonsin tidigare. Han spår att Reinfeldt aldrig kommer att bli ett hot mot Socialdemokraterna.
Ett par år senare väljs Reinfeldt till statsminister. Då har han ritat om hela det politiska landskapet.
I hans eget parti är framtidsbilden den omvända mot Perssons. Där skissar de oerhört skickliga spindoktorerna Per Schlingman och Ulrika Schenström på planer som ska göra moderaterna till störst i Sverige, efter ett sekel av socialdemokratiskt dominans. Reinfeldt ska leda det nya statsbärande partiet, är tanken. Man antog en ny devis: nya arbetarpartiet, vilket i moderaternas fall handlade om att framstå som ett parti för de som arbetar, inte nödvändigtvis ett parti för arbetarna. Det senare antyder att det finns en klassanalys i botten, och så långt gick aldrig Reinfeldt.
I valet 2010 skiljde det bara några tiondelar mellan Moderaterna och Socialdemokraterna.
Men Moderaterna blev aldrig störst. Och efter en gigantisk valförlust förra året ser de inte ut att kunna bli det heller. Hur ska de kunna upprepa den framgång Reinfeldt gav dem?
Men det är svårt att sia – särskilt om framtiden – och själv är jag inte direkt någon mästare i den grenen. På 80-talet, när kompisarna på De la Gardieskolan hemma i Lidköping, började lyssna på en ny artist som hette Madonna var jag direkt hånfull. Hon skulle aldrig överleva det plastiga 80-talet!
Jag höll på Cindy Lauper. Hon hade kvalitéerna för att överleva tidens skiftningar. Och visst, hennes låtar spelas fortfarande, men hon har inte gjort en enda bra låt sen 1985.
Madonna blev däremot en hyggligt stor och långlivad artist.
Jag var också övertygad om att Rick Springfield hade större livskraft än den där biffige gubbrockaren Bruce Springsteen, så man kan väl lugnt säga att jag har fått tänka om en del angående mitt musikaliska omdöme.
Frågan är mer öppen när det gäller min politiska spåkonst.
När jag var elva år hade jag en diskussion med min kompis Joakim. Vi stod i höstrusket hemma på Dalängsvägen, ett lätt bedagat villaområde för arbetare och lägre medelklass. Det var 1979. Några dagar tidigare hade det varit riksdagsval. Moderaterna hade gått framåt och Joakim hävdade bestämt att det var framtidens parti. Han kände på något sätt att valvinden 2006 började blåsa redan då. Men så blev han attackdykare också.
Jag hävdade med samma emfas att moderaterna kanske skulle få en tillfällig uppgång, men sedan backa igen. Socialdemokraterna skulle förbli störst.
I dag, 36 år senare, lutar det åt att Joakim hade fel och jag rätt.
Men låt oss vänta några år till innan vi korar en slutsegrare.