En sån där strid som är ungefär lika förutsägbar som de svenska årstiderna. Det går en tid. Det är varmt och skönt och grönt i naturen. Människor är snälla mot varandra.
Men till slut kommer ändå hösten, rusket och kylan.
Den här gången är det professor Ebba Witt Brattström som skrivit en artikel där hon anklagade de uppburna författarna Stig Larsson och Karl Ove Knausgård för att hylla en manschauvinistisk norm när de skriver om män som attraheras av väldigt unga flickor.
I veckan svarade Knausgård med ett rasande angrepp mot Ebba Witt Brattström, men också mot det han uppfattar som en svensk enögdhet, där bara vissa saker, vissa verkligheter får sägas i offentligheten.
Han anklagade väl egentligen den svenska debatten för att vara alldeles för politiskt korrekt. PK.
Å ena sidan gillade jag inte Ebba Witt Brattströms första inlägg. Min uppfattning är att litteraturen måste få spegla vad som helst. Den bör tänja på gränserna till det moraliskt tvivelaktiga, smutsiga och ljusskygga.
Tänk själva så vansinnigt tråkigt det vore om böckerna vi läser inte var det minsta provocerande.
Å andra sidan har Karl Ove Knausgård helt fel.
Det finns ingen sån PK-norm i den svenska offentligheten längre. Och han själv är väl det yttersta beviset på det. Jag menar, det hade varit en sak om han varit en okänd, icke-säljande och helt ouppmärksammad författare. Men han är ju en av de mest kända, mest sålda och mest upphöjda.
Nu beter han sig som alla de där bittra Sverigedemokraterna som hävdar att man aldrig – ALDRIG – får prata om invandringen, trots att det just nu nästan är det enda vi pratar om i den svenska offentligheten. Problemet för de där bittra männen är ju bara att en majoritet av svenska folket inte håller med dem.
Men deras ständiga tjat om att det de säger inte får sägas, trots att de just sagt det, beror förstås på att de bygger hela sin identitet på att vara undertryckta och missförstådda. Lite som Knausgård kanske.
Eller som Ebba Witt Brattström, som anser att hon bryter mot normen när hon ger sig på två etablerade manliga författare, trots att just detta varit en feministisk nationalsport i minst ett par decennier.
Jag vill också ställa frågan: vad är det för fel med att vara PK?
Att vara politiskt korrekt brukar definieras som att försvara kvinnors, HBTQ-personers och etniska minoritetsgruppers rättigheter. Att se till solidariteten först och egenintresset sen.
De som hävdar att vi är alldeles för PK i det här jävla landet måste med andra ord mena att kvinnor, HBTQ-personer och etniska minoriteter inte borde ha samma rättigheter samt att egenintresset är bättre än solidariteten.
Handen upp den som inte är PK.