Det var eftermiddagsrusning och vagnen fylldes snabbt av studenter och jobbpendlare. Ungdomarna slet upp sina mobiler medan den andra kategorin snabbt drog igång sina bärbara datorer.
En välkammad medelålders man med snygg kostym skrev rent anteckningar från ett möte. Fingrarna löpte som vårrusiga myror över tangentbordet. Parallellt med skrivandet ögnade han igenom cirka 200 mejl. En mänsklig maskin i perfekt koordinerade tankar och mönster.
Plötsligt tog han fram en apelsin. En extremt svårskalad blodapelsin, som ingen människa köper nu för tiden, men som han naturligtvis lyckades skala och äta upp utan att kladda ner vare sig kostym eller dator. Efter vitamindosen återgick han till distansjobbet med ännu större effektivitet.
Jag klev av tåget med en vag känsla av otillräcklighet. Gick till en pub och beställde en öl. Lyckades dricka upp den utan att spilla en droppe och kände mig plötsligt riktigt nöjd med livet.