Detta, något inofficiella, ordspråk har visat sig stämma alldeles för väl.
För en dryg vecka sedan valde jag att i en krönika vräka ur mig om hur min tillvaro som veckopendlare mellan Skåne och Strängnäs ser ut. Nästan varje söndagskväll tillbringar jag en och en halv timme på en kantstött bänk i en luggsliten tågstation med enbart mig själv som sällskap.
"Inte en gång till", tänkte jag efter att texten publicerades. Inför nästa resa skulle kakelskådandets dagar på Södertälje syd vara förbi.
Jag hade laddat upp med ett smörgåspaket, köpt en påse godis och tack vare mina insamlade SJ-priopoäng kunde jag unna mig, vad som hade kunnat bli, en lyxig resa utan att behöva byta i Södertälje.
Ganska snart började allt gå fel.
Vädrets krafter sade sitt, ett tåg körde fast framför oss och till slut hade jag missat samtliga anslutningar med närmare fyra timmars marginal. Ledd av personalen fick jag och ett gäng andra pendlare i stället kliva av i Sveriges lustgård, Katrineholm, i väntan på en taxi som skulle köra oss till vår slutstation.
Snöblandat regn vräkte ner och klockan var en bra bit in på småtimmarna. Ingen taxi syntes till när telefonen plötsligt ringde.
"Det är taxin här. Jag står på Södertälje syd nu. Var är du?"
Nästa söndag vet ni var ni hittar mig.