Budskapet är att vi har mycket att lära av historien.
Samma sak gäller idéhistorikern Johan Norbergs senaste bok ”Framsteg. Tio skäl att se fram emot framtiden”. Inte för att Norberg förespråkar en favorit i repris och menar att vi ska göra som vi ”alltid” har gjort, utan för att han med siffror och statistik visar varför flasharna i mobilen – nu senast om ännu ett mord i Malmö – inte är representativa för vår tid.
Medierna, där jag själv är en flitig aktör, fokuserar på det spektakulära och oväntade. Ta kvinnan i Västernorrland, som några veckor efter att BB lagts ner i Sollefteå födde sin dotter vid bilen, eftersom hon inte hann fram till BB i Örnsköldsvik. Det var aldrig någon fara för vare sig moderns eller barnets liv, men givetvis är det inte så svenska kvinnor tänker sig en förlossning.
Just därför säger händelsen ingenting om den generella förlossningsvården i Sverige. Den säger heller ingenting om hur säkerheten för födande kvinnor har förändrats över tid eller om att spädbarnsdödligheten är nära noll.
För att travestera skurken Josef Stalin är en ung kvinna som föder barn vid bilen en tragedi. Alla kvinnor och barn som genom historien dött i samband med förlossningar är statistik.
Det betyder inte att ögonblicksbilder är falska, men de visar inte varifrån vi kommer, var vi befinner oss eller vart vi är på väg.
För till skillnad mot vad man kan tro när man läser om krig, svält, fattigdom, naturkatastrofer, sjukdomar, terrordåd, skottlossningar och diktatorer, har vi sannolikt aldrig varit så trygga som nu. Aldrig har en så stor andel av jordens befolkning levt i fred och demokrati, haft tillräckligt med mat, fått utbildning och statistiskt sett befunnit sig längre ifrån döden. Vi har aldrig haft längre medellivslängd, högre BNP, tvingat så få barn att arbeta och varit så lite förtryckta.
Borde vi inte vara extremt glada?
Nja. Dels ligger det inte i människans natur och intresse att vara nöjd. Dels tror jag att delar av missnöjet och den omtalade oron handlar om västvärldens status och position på jordklotet.
Europa har länge mentalt varit störst, bäst och vackrast. Det var vi som koloniserade världen och därmed ansåg oss ha rätt att bestämma. Det var här industrialismen utvecklades och välståndsökningen tog fart. Vi hade längst utbildning, tjänade mest och låg på många sätt först i utvecklingen.
I dag är den verklighetsbilden i gungning. Visst är Europa fortfarande en rik kontinent, men den ekonomiska explosionen i Asien saknar motstycke och samma sak spås hända i Afrika. Medan Europas andel av världens befolkning var 25 procent år 1900, är den 6 procent i dag.
Ur den aspekten håller Europa, och även USA, på att tappa greppet som världens draglok. En del privilegier kommer kanske inte precis att upphöra, men när världen i stället för lok och vagnar består av flera motorförsedda fordon som tar sig framåt för egen maskin, kommer vi inte längre att ha ensamrätt. På så sätt påminner Europa om industriarbetaren, som inte bara förlorat sitt jobb, utan framför allt sin status, framtidstro och känsla av att vara den som bygger samhället.
Men lyckligtvis är inte världen ett nollsummespel. Att välståndet ökar, med fler friska, mätta och välutbildade barn som följd, är bra för alla. Den som blivit av med jobbet får i regel ett nytt som är bättre betalt, och globaliseringen och automatiseringen har lett till billigare varor och förbättrad köpkraft för gemene man.
Därför finns det, som Norbergs titel anger, flera skäl att se fram emot framtiden, förutsatt att vi förmår hålla kursen. Om det fanns människor som levt i flera sekler skulle de säkert instämma, och intyga att vi inte bör drömma oss tillbaka till tiden när väst var världens centrum.
Att vi hade det bäst, betyder inte att vi hade det bättre.