Det ville jag inte. Och då fanns ingen godtagbar anledning att vara ledig.
Samma sak gäller de flesta röda dagar under våren och sommaren. För många är det inte aktuellt att demonstrera på första maj, besöka en gudstjänst på Kristi Himmelsfärdsdag eller ge sig ut och vifta med svenska flaggan på nationaldagen.
Trots det är det kutym att vara ledig, även om en del sannolikt hellre skulle jobba, för att i stället checka ut vid andra tillfällen. Kanske för att fira valfria religiösa och nationella högtider, som Norges 17 maj, judendomens Chanukka eller islams Eid-al-Fitr, som avslutar den just inledda fastemånaden Ramadan. I år börjar avslutningsfesten 14 juni, samma dag som fotbolls-VM inleds, vilket betyder att dagen kan vara årets höjdpunkt för många, men av olika skäl.
Lösningen är inte att göra alla tänkbara högtider röda – i gårdagens Eskilstuna-Kuriren önskade imamen Abd al Haqq Kielan att islams helgdagar ska bli officiella i Sverige – utan att dra ner på antalet, alternativt slopa dem helt. I utbyte får alla ett konto med ”röda dagar”, som disponeras lika fritt som semestern. Alltså i dialog med arbetsgivaren, som så långt det är möjligt bör säga ja, men precis som i dag kan schemalägga anställda på julafton, långfredagen, 17 maj, Chanukka och Eid-al-Fitr.
Knepigt? På många arbetsplatser är det snarare en tillgång än ett dilemma att alla inte vill vara lediga samtidigt, eftersom exempelvis sjukhus, äldreboenden och affärer inte stänger när andra verksamheter går på sparlåga. Dessutom blir det allt mindre självklart att kristna högtider ska vara officiella helgdagar, som alla behöver förhålla sig till, när allt färre i Sverige praktiserar kristendomen, i förmån för andra religioner och ateism.
Det gör att önskemålen om när och varför vi vill vara lediga varierar mer än förr, vilket i sig inte är något problem. Däremot bör almanackan hänga med i utvecklingen. För alla högtidsdagar kan inte vara röda. Men alla kan få välja sina röda dagar.