Dessförinnan medarbetare till en republikansk senator, James Inhofe från Oklahoma, mest beryktad som antivetenskaplig ifrågasättare av klimatforskning.
Det var de meriterna som fick Donald Trump och senatens republikaner att sätta honom som andreman i EPA. Hans överordnade, Scott Pruitt, avvecklade i snabb takt miljöskyddsförordningar och klamrade sig kvar på jobbet genom sin goda relation till presidenten. Till sist föll han igenom när senatens republikaner tröttnat på att ställas till svars för hans slöseri och personliga misskötsel. Så nu sitter reserven Wheeler på chefsstolen. Glädjen i koleldarlobbyn eller skadeverkan för klimatet lär inte avta för det.
Det är mer förutsägbart än oväntat – men också lärorikt. Donald Trump kampanjade mot klimathänsyn och miljörestriktioner för koleldade kraftverk. Han skulle minsann återuppliva kolgruvebranschen som delvis konkurrerats ut av inte fullt så miljöskadliga bränslen. Som mycket annat Trump säger var det tämligen tomma ord om nyöppnade kolgruvor.
Kolföretagen och deras lobbyister är prov på något som finns också i Sverige och i andra länder. Det närsynta ekonomiska intresset är ibland likgiltigt och morallöst vad gäller vilka makthavare och politiska metoder de understödjer, bara de kan få det de vill inom sitt eget lobbyistrevir.
Trumps aggression mot Parisavtalet och hans stöd för fossilförbränning är ett i raden av områden där allvarliga risker om han blev president gick att se tydligt, senast då han i primärvalen erövrade det republikanska partiet.
Bland farorna som räknades upp här på ledarsidan i anslutning till republikanernas konvent och valrörelsen hörde att Trump skulle slå sönder viktiga handelsavtal och skada världsekonomin samt bryta ned relationerna till USA:s allierade – men göra uppgörelser med självhärskare och skurkregimer. Han skulle försöka politisera rättsväsendet och skada USA:s eget samhällsklimat och relationerna mellan folkgrupper. En del av detta har redan hänt, såsom utträdet ur Parisavtalet. Mycket är på väg att förvärras, genom start av handelskrig i olika riktningar samt verbala angrepp och struntprat om USA:s viktigaste allierade.
Att Trump – samhällsekonomisk analfabet och utrikespolitiskt obildad – länge stått för fientlighet mot frihandel och en negativ syn på USA:s främsta allierade, var uppenbart 2016. Likaså att han skulle utgöra en fara för världsekonomin och demokratiernas säkerhetspolitiska trygghet. Numera vet vi dessutom mer än då om hans samspel med europeiska högerextremister, understödet hans kampanj fick från Putinregimen, hans mörklagda privatekonomi, hans fastighetsföretags närhet till rysk penningtvätt samt vidden av hans närmast monomana twittrande av propagandamyter och fräcka osanningar.
Lika lite som andra kunde stenkolsintressena 2015-16 undgå att se flera av de här ståndpunkterna och personlighetsdragen hos Trump. Bakom nationalistiskt skrän fanns fientlighet mot grunden för USA:s nationella säkerhet i allianser, samt fientlighet mot grunden för USA:s ekonomiska ställning, ett globalt handelsutbyte. En del näringslivsföreträdare var beredda att bortse från såväl detta som farorna med Trumps personlighet vid militära kriser eller finanskriser. De var beredda att stödja vem som helst – till och med Trump – bara han kunde leverera det som just deras bransch eller deras företag ville ha, såsom försvagad klimatpolitik.
Andra är – även om de själva vill kalla sig evangelikala – av partiskäl och som kampanjorganisationer beredda att stödja vem som helst – även Trump med hans kvinnosyn, sjaskiga kasinoaffärer och starka drift att bära falskt vittnesbörd om sin nästa. Får de bara konservativt politiserade domare i Högsta Domstolen är de beredda att bortse från att Trump är en tillgång för antiamerikanska diktatorer och innebär ökad fara för både krig och allvarliga klimatstörningar.
Utan stöd inom antiliberalt näringsliv och inom borgerligt antiliberal partipolitik har extrempolitiker till höger aldrig kunnat gripa makten. Nu, liksom när det gick katastrofalt illa under 1900-talet, är delar av affärslivet och delar av borgerligheten i en del länder så förblindade av motsättningar i förhållande till demokratiska socialister eller fackföreningar att de inte vill hålla gränsen, utan lockas att samarbeta med och anpassa sig efter ytterhögern. De kan då, som republikanerna i USA, bli slukade av sådana som Trump.