Vad skulle staten ha tagit? Det som sammanlagt betalas ut till pensionären – för det är pensionärer det gäller – blir lika mycket. Men fördelat mellan åren med något mer i början, och sedan något mindre, så att det går jämnt ut.
Alla som går i pension har en sådan omfördelning över tid av intjänad statlig inkomstpension. Den påverkar bara pensionären själv. Vare sig staten eller någon annan "mjölkar" eller "snuvar". Expressen påstod härom dagen att det är så, men Expressen spred en osanning.
Så här är det i verkligheten: När någon börjar ta ut sin statliga inkomstpension divideras alltid intjänad pensionsbehållning med ett statistiskt beräknat antal år kvar i livet. Men pensionsbeloppet sätts alltid en bit högre än det belopp divisionen rakt av skulle ge. Den nya pensionären får i början av pensionstiden därutöver ett förskott, beräknat utifrån framtida ekonomisk tillväxt i samhället med 1,6 procent per år. Anledningen är enkel. De flesta har i början av pensionstiden ett mer aktivt liv och vill ha högre konsumtionsutgifter än i slutet. Utbetalningen är omfördelad i tiden för att ta hänsyn till detta mycket vanliga önskemål, men så att det i genomsnitt ändå ska gå jämnt ut.
Andra sidan av samma sak: När pensionen varje år omräknas med index dras samma 1,6 procent av från det index som bestäms av inkomstutvecklingen i samhället. Förskottet ger plus för pensionären, avdraget vid indexeringen ger motsvarande minus. I genomsnitt kan det väntas ta ut vartannat.
Ingen "snuvar", ingen "mjölkar". Men hade inte omfördelningen mellan åren funnits i pensionssystemet hade övergången från arbets- till pensionsinkomst blivit mer abrupt.
I partipolitiken har det här hört till det okontroversiella. Men i vandringsmyterna och missnöjesodlandet sker envisa förvrängningar av förskottet och 1,6-regeln. Det påstås då att de 1,6 procenten gör att pensionärerna hela tiden släpar efter löntagarnas inkomstutveckling, och samtidigt förtigs att mer pension betalas ut i början av pensionsåren, så att det, vid statistiskt förutsedd livslängd, går jämnt ut för den enskilde. Den simpla bluffen är att skrämma med minusposten men dölja en lika stor pluspost.
Ett annat sådant vanligt missnöjestrix, envist återutnyttjat under åren, har varit att tiga om att pensionssystemet vid övergången från ATP avlastadeshela bördan av förtidspensioner, och att spela upprörd över att samtidigt delar av AP-fonderna, som också avsåg förtidspensioner, fördes över till staten.
Detta upprepar alltså inte Expressen, som däremot i måndags gjorde ett försåtligt indignationsnummer med påståendet att "inbyggda verktyg i pensionssystemet snuvar skattebetalare på pensionspengar". Som beskrivning av något som går jämnt ut för den enskilde, och alltså sammantaget inte alls påverkar förhållandet mellan statens och pensionärens ekonomi, är det en grov felaktighet. Den kan vilseleda läsare, och gynna dem som ha vill maximalt med missnöje och ilska.
Vart spåren leder framgick tydligt. Expressen hade hämtat argument från en ombudsman på kansliet hospensionärsorganisationen "SPF – Seniorerna". Jo, där är det lätt att få stoff till missnöjesrubriker. Om man, som Expressen gjorde, lägger källkritik och matematik åt sidan.