Det har nu hunnit bli 1908. Året innan storstrejken.
Människor är arbetslösa. Många svälter. Det bubblar av ilska på fabriker, där kvinnor förväntas strejka när männen blåser i pipan, utan att få vara med i facket, ta del av strejkkassan eller eventuella lönehöjningar.
Ännu mindre ställer männen upp på att kvinnorna skulle kunna få lika mycket betalt som de själva. Både för att kvinnornas manuella hantering av grönsakerna som ska konserveras anses kräva lägre kompetens än männens arbete bland maskinerna, och eftersom männen, till skillnad från exempelvis ensamstående mödrar, är att klassa som familjeförsörjare.
Känns resonemanget igen?
Även om det är stora skillnader mellan 1908 och 2017, och de lägre kvinnolönerna inte längre har officiellt stöd, finns delar av strukturen kvar. Kvinnor jobbar oftare deltid, tar ut flest föräldra- och vab-dagar, och har huvudansvaret för hem och barn. Tillsammans med lönediskriminering och att kvinnor i högre utsträckning jobbar i lägre avlönade sektorer, gör det att kvinnor har cirka 80 procent av mäns löner.
Visserligen mer, både i rena kronor och i förhållande till män än för hundra år sedan. Men fortfarande mindre, trots att kvinnor dominerar på de högre utbildningarna.
Det är här lönekartläggningar och rätt till heltidsarbete kommer in i bilden, inte minst i den kvinnodominerade offentliga sektorn. Precis som barnomsorg på obekväm arbetstid och en utökning av antalet reserverade dagar i föräldraförsäkringen, som ledarsidan skrev om i går.
På samma gång som det är trist att det inte blir fler Fröken Friman-jular, är det passande att serien avslutas med att sätta ojämställdheten i arbetslivet under lupp.
Problemen som behandlas under de tidigare säsongerna – smittspridande mat, kvinnors obefintliga rösträtt och en prostitutionslagstiftning med mäns säkerhet i fokus – är lösta. Orättvisorna på arbetsmarknaden består.