Många har gett efter för sådant, och gjort sig till medlöpare eller medbrottslingar.
Martin Luther, som för 500 år sedan satte fart på den protestantiska reformationen, ställdes också inför nationalismens religiösa kuggfråga. Men han avvisade den. Han reformerade kyrkan och kom i hög grad att påverka samhällsutvecklingen i inte minst Sverige, ända in i nutid. Kungamakt och nationalister har försökt använda sig av honom för sina nationella härskarsyften. Men Luther själv vägrade.
När hans kritik mot påvemakten spreds över Tyskland i mängder av pamfletter och tryckta predikningar menade en del att han borde stå i spetsen för en nationell revolt mot det italienska inflytandet. Särskilt en framträdande anhängare, riddaren Ulrich von Hutten ville se universitetsmannen och väckelsepredikanten Luther i rollen som nationalistledare.
Det fanns förvisso en politisk intressemotsättning mellan Rom och de tyska småstaterna. Luther var inte bara kyrkoreformator utan även en tysk kulturpersonlighet. Han spred sina ståndpunkter och förmaningar på folkets språk. Hans bibelöversättning hade en väldig inverkan på språkets utveckling.
Han hann med en del andra felsteg, ett par av dem på äldre dagar rent hiskeliga – men nationalismens synd aktade han sig faktiskt för. Han hade läst sin bibel, där evangeliet vänder sig till alla människor, där alla är skapade till Guds avbild, och där människovärdet inte uppstår ur nationalitet, ur härstamning eller ens ur tro.
Att reformation behövdes i Tyskland betydde inte att den var begränsad till Tyskland eller att Tyskland stod högre än andra länder. Det som behövdes var inte nationell makt, utan bot, bättring och reform. Individen kunde genom tro och av nåd få frälsning.
Överheten borde också känna sig kallad att tjäna i goda syften. Om den i stället försökte använda egna maktmedel för att underkuva andra skulle det sluta i nederlag. Medeltida tyska kejsare, som var idoler för den tidens nationalister, var för Luther i stället avskräckande exempel.
Reformationen spred sig med Luthers skrifter som en löpeld över stora delar av Nordeuropa. I Sverige tog inspirationen från Luthers Wittenberg mark i Strängnäs, när Olaus Petri kom dit.
Hade påven eller kejsaren varit enväldig i Tyskland på den tiden hade Luther avrättats och reformationen som väckelserörelse krossats med censur och förföljelser. Men i stället fanns politisk decentralisering till en rad småfurstar och självstyrande städer. Tryckpressen var snabbare i starten än censuren, och det var tämligen fri marknadsekonomi för boktryckare. I viktigare tyska tryckeristäder var det endast i Köln makthavarna höll Luthers skrifter borta ur pressarna. Senare var lilla Wittenberg i Sachsen för en liten tid den stad i Nordeuropa som hade störst grafisk industri. Där kunde Luther själv hålla uppe kraven på kvalitet i utformning och innehåll.
Luther ändrade världshistorien, delvis på sätt han inte hade kunnat ana eller som han skulle ha ogillat. En väldig betydelse fick hans betoning av reformer, skola och arbetets värde, där rättfärdiggörelsen genom tron befriade till att arbete för medmänniskans bästa var att tjäna Gud. Ur reformationen kom friheten att förändra, som Västeråsbiskopen Mikael Mogren sammanfattade det i VLT i vintras.
Kungar, diktatorer och deras handgångna har aldrig accepterat de frihetskrafter som låg i Luthers reformation, och som efter lång fördröjning kom att starkt påverka Sverige och andra länder. Efter dryga 150 år var den lutherska reformationen i Sverige och Danmark i stället fjättrad i en enväldig kungamakts bojor.
Men det ändrades. Kampen om Luthers arv, mellan frihet och ofrihet, har synts tydligt vid jubileerna för reformationen och för hans födelse. Kring 1817 lade tyska folkbildare och frihetsvänner stor vikt vid Luther som portalgestalt för språk, skola och reformsinne. I Sverige höll diktaren och professorn Esaias Tegnér 1817 ett berömt tal om hur reformationen gjort Sverige till ett friare land än andra.
I slutet av 1800-talet lade i stället nationalismen och det auktoritära kejsardömet sin tunga hand över ett tyskt Lutherjubileum. Det officiella högtidstalet hölls av den antidemokratiske, ärkereaktionäre och antisemitiske preussiske hovhistorikern Heinrich von Treitschke. Han förfalskade bilden av Luther och gjorde honom till det han vägrat vara, en portalgestalt för tysk nationalism.
Ur sådana akademiska ideologier kom den anda där universitet lät teologi och allt annat underordnas den nazistiska nyhedendomen, medan oppositionella tystades, drevs i landsflykt eller dödades.
Hitlerstaten likriktade kyrkorna, och fängslade, fördrev eller hängde dem som inte teg inför förgudningen av stat och führer.
Wittenberg låg länge i kejsarväldets, nazismens och kommunismens skugga. Men staden finns kvar, numera befriad och återupprättad i Angela Merkels Tyskland
I år firas reformationens 500 år där, på riktigt, inte förvrängd till nationalism, utan som en frihetens reform över nationsgränserna.