Gemensamt är att de oftare än andra behöver samhällets stöd och att många bor på särskilda boenden, som inte alltid väcker jubel hos grannarna när de planeras.
Ibland handlar det om oro för att fastighetspriserna ska sjunka. I andra fallom rädsla för våld, störningar eller dåligt inflytande. Eller bara om osäkerhet inför det okända.
Samtidigt är de flesta eniga om att de utsatta ska tas om hand. Men man ”vill inte ha ett sådant hem just här” som en av de närboende skriver till Strängnäs kommun, apropå idén att göra om Wisborg, ett större hus i centrala Strängnäs, till ett boende för ungdomar med begynnande missbruks- och beroendeproblematik.
Personen föreslår i stället att hemmet ska ligga på landet. Det kan vara bra för en del.
Men majoriteten av 15-21-åringarna, som boendet vänder sig till, har samma behov som vi andra av affärer, kulturliv och sociala sammanhang. Och eftersom de för det mesta saknar bil bör hemmet ligga centralt, även om det finns barn i området, vilket är en återkommande motivering till varför det just här, just nu, inte kan startas ett behandlingshem.
Så är även fallet i Strängnäs, där chefen för kommunens förskoleverksamhet skriver att hon spontant kanske inte tycker att det är en lämplig granne till en förskola. Grundskolechefen menar i sin tur att det finns risk för negativ påverkan ”om kontakter etableras mellan HVB-hemmets ungdomar och eleverna”. Båda med tillägget att de behöver mer information.
På ett sätt har de rätt. Det finns alltid en risk att andra människor beter sig illa. Och människor med problem, som inte enbart återfinns på olika boenden, är sannolikt mer svårberäkneliga än genomsnittet.
Men det betyder inte att argumentet att man tänker på nästa generation håller för att det ska bli ett nej. Dels för att de som ska flytta in är unga, dels för att barn bor och går i skolan och förskolan i så gott som samtliga bebodda delar av en kommun.
Därför kan man lika gärna vända på frågan ”varför här?” till ”varför inte?”. Och om inte här, var ska ungdomarna bo? Och vem för de utsattas talan?
Historiskt har vi löst situationen genom att uppföra institutioner, som ofta låg avsides. Då försvann de boendeur andra människors åsyn, och antalet synpunkter på hemmens placering skulle förmodligen bli färre om vi återgick dit.
Men vägen som består av minst konflikter är inte nödvändigtvis rätt. Den kännetecknas främst av att man följer röststarka invånares önskemål, vilket inte är samma sak som att skapa ett samhälle för alla och stå upp för de utsatta, som kanske befinner sig i det skede i livet när de behöver omgivningens stöd som mest.
Det är troligtvis inte heller så de som skickat in negativa synpunkter vill att framtiden ska se ut. Däremot är det i viss mån där vi skulle hamna om de blivande grannarnaalltid fick sin vilja igenom.