Var går politikens avgörande skiljelinje? Tyske presidenten Joachim Gauck ställde frågan för tio dagar sedan, i det sista av ämbetstidens många lysande tal för demokratins värden. Han går snart i pension.
Han svarade också, först med exempel på var linjen inte går. Den går inte mellan mångåriga invånare och nytillkomna medborgare. Inte heller efter religiös tro eller grupptillhörighet. Den handlar inte om härstamningen. Den går i stället mellan dem som försvarar demokratin och dem som undergräver den.
Demokratin är, sade han, ingen politisk postorderfirma, som ska leverera förmåner utan att medborgarna tar eget ansvar. Demokratin är däremot värdebaserad. Han pekade på tyska grundlagens starka författningsskydd för människovärdet. Den är även beroende av medborgare som engagerar sig och som försvarar demokratins värden, som väljare och ansvarstagande på alla nivåer.
En sak behövde Joachim Gauck inte särskilt påpeka, för i det demokratiska Tyskland har socialdemokrater, konservativa, liberaler och gröna alla varit i koalitionsregering med alla, i delstatsregeringar eller i förbundsregeringen. Så i Tyskland behöver han inte varna för föreställningen om en helt avgörande skiljelinje i mitten mellan två block, så att gränsen mot extrempartier skulle vara en andrahandsfråga i jämförelse med blockgränsen.
I Tyskland lever de i minnet och skammen efter nazistisk och kommunistisk diktatur. Men Gaucks ord blir också, särskilt efter senaste veckan, en påminnelse till Sverige om att det som förenar över blockgränsen är så oerhört mycket viktigare. Den avgörande skiljelinjen går gentemot ytterflyglarna.
Att det avgörande gäller den fria, demokratiska samhällsordningen hör också ihop, påminde Gauck om, med vad fosterlandskärlek bör vara. Det ska vara en kärlek till frihetens värden och den demokratiska ordningen.
Sådant är i Sverige och Tyskland grundlagsfäst: likheten inför lagen, de demokratiska institutionerna, de medborgerliga rättigheterna, liksom den andliga och kulturella friheten.
Det är alltså inte fråga om nationell gruppegoism som vägrar hänsyn till rätt och fel. Inte heller om krig och segrar, eller om familjebakgrund eller annat ”etniskt”. Till det centrala kan nytillkomna ansluta sig, men extremism kan få invånare att förakta det.
Författningspatriotism kallar Gauck den demokratiska hållningen. Ett låneord från det akademiska, men en levande övertygelse för honom och andra i många länder.
Man kan jämföra med hur USA länge förenades ganska mycket i uppslutning kring konstitutionen, och på den grunden började göra upp med sådant som varit fel i landets historia. Med Donald Trumps tillträde har detta tystnat på högsta nivå, och bytts mot en råare nationalism, hotfull exkluderande, splittrande, såväl inrikes som mot mångåriga allierade.
Joachim Gauck underströk hur hotet mot demokratins värden i dag i hög grad kommer från dem som ”propagerar för en reträtt in i det nationella", och ”för avståndstagande från främmande och frihandel”. Från dem som ”sätter kulturell slutenhet före mångfald” och ställer upp alternativa modeller mot den representativa demokratin. Dessa utropar sig till ensamma talesmän för ”folket” mot ”systemet”, de är negativa till EU och blandar ”antivästliga reflexer med sympatier för det auktoritära herraväldet i Moskva”.
En träffande beskrivning av den europeiska radikalt antiliberala ytterhögern, som har förgreningar och sympatiserande eller medlöpande organisationer från Grekland till Sverige och från Ungern till Frankrike.
I Tyskland har ledaren för ytterhögerpartiet AfD, Frauke Petry – som är en yttersta motpol till Gauck – nyligen velat ta en av nazismens mest beryktade ideologiska paroller, völkisch, i bruk igen. ”Folklig” borde ju inte vara fel, sade hon skenbart oskuldsfullt.
Likvärdigt med att yttervänstern skulle försöka rehabilitera ordet ”diktatur”, invändes det i Die Welt.
Och med vilket svenskt parti har detta AfD gruppgemenskap i EU-parlamentet? SD förstås.