När jag gick på gymnasiet, och internet fortfarande låg i sin linda, var standardproceduren att man spelade in en demo, kopierade den till kassett och sedan sålde man den för en symbolisk tia eller tjuga på skolan.
Notera till att börja med att det fortfarande var kassett som gällde på den tiden. Cd-brännare var fortfarande svindyra och några år ifrån standard på hemmadatorerna.
I dag är cd-skivan totalt inaktuell. Dagens oetablerade band får ut sin musik på Spotify, Itunes och liknande tjänster. Det räcker dock inte med att bara finnas där, ska man ha en någorlunda chans att bli lyssnad på måste man spela in en video för att generera tittar på Youtube.
Teknikens utveckling har inte bara skapat möjligheter, utan också nya krav. Det är spännande samtidigt som det nog har blivit tuffare att synas och höras.
En sak som fascinerar mig är dock sättet banden numera har bjuder in till spelningar över nationsgränserna. Här blir internets kraft så tydlig, och musikens inneboende gränslöshet och förmåga att ena har nog aldrig varit lika vacker som nu.
Nick Borgens gamla dänga, tillika mello-bidrag från år 1997, "World wide web" må vara ostig men fångar på något sätt den vilda västern-känsla som fanns på internet under dess tidiga år.