Redan efter det första avsnittet av Foo Fighters tv-serie "Sonic highways" känner jag mig starkt berörd. Bandets och de intervjuade musikpersonligheternas starka band till sin konst har fått mig att känna något som jag nog inte har känt sedan jag började lära mig spela gitarr och blev musiknörd för 20 år sedan.
Det handlar om musikens oändliga värld, och den passion och kärlek som får konstnärer att utforska den.
Och just den känslan lyser igenom "Sonic highways", en känsla som jag långsamt har hittat tillbaka till igen efter att under några år varit musikaliskt utbränd. Faktiskt på grund av att jag under en period recenserade alldeles för mycket musik. Allt analyserande - i hjärnan - tog helt enkelt kål på lyssnarglädjen - i hjärtat.
Jag insåg att detta, parallellt med att musiken har blivit en dussinvara genom alla nätbaserade tjänster, har gjort att jag glömt bort något väldigt viktigt: Att jag är musiker i första hand, om än en latent sådan, och har varit det i två decennier. Ändå från de där första ackorden som jag tog på pojkrummet.
Så tack till Dave Grohl och resten av Foo Fighters för att ha påmint mig om alla känslor och det och hårda arbete som ligger bakom all den fantastiska musik som vi tar för given i dag.
Och för att ha påmint mig om hur magisk musikens värld är.
Blast from the past: Blytunga "Just another story about Skeeter Thompson" som Dave Grohl spelade in kort efter att han blev trummis i Nirvana.