Men på en del håll är det tyst.
Terrorrörelsen Islamiska statens självutnämnda kalifat har lett till att flera regioner har tömts på kristna. Detta uppmärksammades nyligen av Europaparlamentet, som i februari beslutade sig för att definiera IS förföljelse och övergrepp mot kristna och andra religiösa minoriteter som folkmord.
Problemet stannar dock inte där. Rapport efter rapport vittnar om att kristna blir allt mer utsatta och att jakten börjar anta bibliska proportioner.
Den kristna människorättsorganisationen Open Doors, som årligen sammanställer en lista över de 50 länder där det är svårast att vara kristen, menar att situationen är värst i Nordkorea, där både kristna och deras anhöriga lever i arbetsläger. Därefter kommer Irak, Eritrea, Afghanistan och Syrien, men även länder som Indien, Azerbajdzjan och Mexiko finns med på listan. Sammantaget uppskattas runt 100 miljoner av världens drygt två miljarder kristna riskera att bli förföljda och kristna utsätts för cirka 80 procent av all religiös diskriminering.
Förföljelsen är långt ifrån ny, utan har pågått i nästan 2 000 år. Den som kan sin historia vet att kyrkor i alla tider har vandaliserats, medan kristna har terroriserats, bränts på bål eller "bara" varit allmänt diskriminerade. Vid 1900-talets början gick det så långt att armenier utsattes för folkmord och just nu upprepar sig alltså historien.
Det värsta är således inte förföljelsen i sig, utan att vi inte verkar ha lärt oss någonting av det förflutna och att utvecklingen går åt fel håll. Enligt rapporten "Förföljda och glömda?", som den katolska hjälporganisationen Aid to the Church in Need publicerade 2013, har situationen för kristna på senare tid försämrats dramatiskt. Det beror bland annat på att den arabiska våren har lett till en kristen vinter och rapportförfattarna varnar för att det blir allt svårare för kristna att leva i allt fler länder. Bland dessa finns Syrien och Irak, där antalet kristna har minskat markant på grund av Islamiska statens framfart.
Det är därför kyrkklockor kommer att vara stilla, gudstjänstlokaler att gapa tomma och påsken att passera så gott som obemärkt på platser där kristendomen en gång hade sin vagga. Mer än så märks inte ett folkmord, om inte omvärlden visar var vakuumet är.
Därför är erkännandet från Europaparlamentet viktigt för framtiden, men det går inte att bortse ifrån att bekräftelsen bara gäller kristna – eller kanske snarare frånvaron av kristna – i en avgränsad region. I stort sett sker förföljelsen i övrigt i medieskugga, vilket sannolikt inte beror på att någon anser att kristna är mindre värda än andra som jagas och diskrimineras.
Däremot kan situationen vara svår att ta in för många som lever i västerländska samhällen, där kristendomen har utgjort normen under så lång tid att även ateister tycker att det är självklart att de är lediga eller får ob-tillägg på långfredagen och annandag påsk. Detta då vi lever i länder där den religiösa kampen i modern tid snarare förknippas med rätten att slippa delta i kyrkliga sammankomster, än med rätten att låta sig döpas, inta nattvarden och läsa Fader vår.
Här är det dock hög tid att tänka om och det minsta vi kan göra är att ge förtrycket, förföljelsen och diskrimineringen den rapportering och uppmärksamhet de förtjänar. Inte för att det är kristna som förföljs, utan för att det är medmänniskor som förföljs.
Glad påsk!