För rädsla och hat – politisk inkorrekthet om man så vill – hör ihop. Det visar journalisten Niklas Orrenius i reportaget "Den inre fienden" (DN, 23/10).
Där besöker han området som amerikanerna omvandlade till koncentrationsläger för över 100 000 personer med japanskt ursprung, efter det japanska flyganfallet mot Pearl Harbor 1941. Inte för att någon av de fängslade hade någonting med attacken att göra. Majoriteten var amerikanska medborgare, som var beredda att kriga för sitt land. Men det spelade ingen roll.
– Jag vill inte ha någon av dem här. De utgör ett farligt element, sa generallöjtnanten John L DeWitt, som var långt ifrån ensam om att elda på de anti-japanska stämningarna i USA på 1940-talet.
Det var samma typ av vrede som vi såg mot araber och muslimer efter 11 september-attackerna 2001, enligt en man som intervjuas i reportaget.
I dag är vreden omsatt i politik. Inte sällan under parollen att vi måste ta människors oro på allvar.
Den främsta företrädaren är Republikanernas presidentkandidat Donald Trump, som både surfar på vågen och matar den främlingsfientliga elden med vedträn. Han menar att det är fel att ge syriska muslimer asyl eftersom de kan vara terrorister och varnar för att flyktingströmmen kan vara en "trojansk häst".
SD:s gruppledare Mattias Karlsson är inne på samma linje: "Ni släppte in tiotusentals potentiella sexförbrytare och terrorister som inte hade giltiga ID-handlingar", sa han förra månaden i Aktuellt. Andra företrädare för hans parti har föreslagit att asylsökande som väntar på beslut borde befinna sig i förvar, vilket partisekreterare Richard Jomshof (SD) menar "handlar om rikets säkerhet" (TT, 7/8).
– Det är läskigt att folk inte gillar oss. Folk som aldrig ens har träffat oss, säger en tioårig muslimsk flicka som Orrenius intervjuar.
Sannolikt kände flyktingbarnen från Syrien och Afghanistan likadant, när de tidigare i höstas skulle börja i grekisk skola och möttes av en mobb. Samma sak med 15-åringen som nyligen fick ta emot hat och sarkasmer från SD-politiker och näthatare, efter att en bild på honom och andra högstadieelever som ställde frågor till utbildningsminister Gustav Fridolin börjat cirkulera på nätet. Syftet var att antyda att killen – som är från Mellanöstern och har kommit längre in i puberteten än de övriga – är ett ensamkommande flyktingbarn som är äldre i verkligheten än på pappret. En debatt som pojken, som kom till Sverige i förskoleåldern, har lika lite med att göra som sina skolkompisar.
Den här sortens hat, som vi mer eller mindre har vant oss vid, är således långt ifrån nytt. Däremot gick tonen inte hem i stugorna när Ny demokrati för drygt 20 år sedan försökte omsätta islamofobi i politiska poäng, vilket journalisten och författaren Gellert Tamas skildrar i den nya boken "Det svenska hatet". Likaså gjorde Moderaterna 2002 sitt sämsta val på decennier, efter att Uppdrag granskning sänt programmet där M-politiker uttalade sig rasistiskt, när de trodde att kameran var avstängd. I dag framförs åsikterna öppet, om än ofta i lite snyggare förpackning.
Det är alltså inte retoriken som har ändrats mellan Ny demokratis sönderfall och Sverigedemokraternas intåg i riksdagen, utan väljarnas syn på samma budskap. Det är en obehaglig utveckling som förhoppningsvis har nått sin klimax.
För det finns som sagt ett annat ord för PK. Det är hyfs.