Det låter självklart. Men tyvärr inte.
Pisa-undersökningarna från 2013 visar att svenska elever i stor utsträckning skyller sina misslyckanden på att de har otur eller saknar talang, vilket är en statisk syn på en individs förmågor. Bilden blir att man antingen har mattehuvud eller är dömd till låga poäng på matteprovet. I alla fall om man inte har flyt.
Då minskar motivationen att anstränga sig. Varför lägga tid och energi på något man ändå inte kan påverka?
Om man däremot ser på förmågor som någonting förändringsbart som går att träna upp får man ett helt annat driv. Torkel Klingberg kallar det för kämparanda.
Det här är något de flesta som gick ut grundskolan och gymnasiet med hyggliga betyg vet, och att i stor utsträckning (bort)förklara goda resultat med talang är respektlöst. Dessutom gynnar det ingen. De lågpresterande ges intrycket att de lika gärna kan ge upp, medan de högpresterandes insatser degraderas till resultatet av att de har haft tur eftersom de har lätt för sig, trots att det ofta ligger hårt plugg bakom betygen.
Därmed inte sagt att olika personer inte har olika lätt för att lära sig olika saker. Men de som är bäst i skolan på bollsporter har i regel tillbringat flera hundra timmar på fotbollsplanen, basketträningen eller iishockeyrinken. Många har säkert viss talang, men de som sägs sakna bollsinne skulle självklart ligga betydligt närmare de bästa om de hade lagt ner samma tid på att träna.
Medan det inte gör särskilt mycket om en del ger upp bollsporterna tillförmån för andra motionsformer, är det förödande att se förmågor som oföränderliga när det kommer till teoretiska ämnen. Därför bör vi enligt Klingberg sluta prata om bra och dåliga – starka och svaga – elever, eftersom det ger intrycket att det alltid kommer att vara på ett visst sätt. Barn som ser sig själva som dåliga på matte ger upp snabbare än andra, eftersom förmågan att ta till sig informationen antas sitta i dna:t,och då blir givetvis prestationerna därefter.
Klingberg föreslår i stället att man ska säga att eleverna lär sig snabbt eller långsamt, för att understryka att alla föds utan kunskaper om exempelvis siffror och bokstäver och att alla därför måste träna för att utvecklas. En del är snabbare, för andra tar det längre tid, men alla kan nå fram till acceptabla resultat.
Vi skulle kunna kalla metoden "Att ställa krav är att bry sig". Men den förutsätter just att vi lyckas få eleverna att orka kämpa, särskilt när det tar emot och är dötrist. Det bygger i sin tur på att de inser att de har möjlighet att förändra sina förmågor. Och här har föräldrar och lärare viktiga roller, bland annat när de ger feedback.
Barn som får krävande och konstruktiv kritik i stil med "Det där var bra, men det där kunde du ha gjort bättre", är mer benägna att ta sig an svårare problem och kämpa än de som bara får beröm.
Den sortens framåtblickande återkoppling understryker dessutom att skolan inte handlar om vem en elev är i dag. Frågan måste alltid vara vem den kan, och vill, bli i morgon.