Gå man ur huse för att vifta med flaggor och vinka till kungen är Norges grej. Stå i givakt och svära trohet mot nationen känns amerikanskt.
Picknick i gröngräset? Påminner om Valborg.
Sillunch och jordgubbar? När det snart är midsommar!
Smörgåsbord? Sparar vi till jul.
Godisfrossa? Påsk.
Champagne? Nyår.
Gå i tåg och trumpeta slagord? Vad ska arbetarrörelsen då göra på första maj?
Gemensamt för de lyckade högtiderna är att de har en hel del år på nacken och tidigt fick stöd i folkdjupet – om inte i religionen så i traditionen eller klasskampen. God mat och trevligt sällskap, någonting att se fram emot, är inte svårt att förankra. Särskilt inte när firandet bottnar i något gemensamt och har växt fram underifrån.
Med nationaldagen är det tvärtom. Här kommer påbudet från högsta ort. Sanktionerat av riksdagen och med kungafamiljen på första parkett. Mer för att varje land bör ha en nationaldag än för att gemene man ser fram emot någonting annat än en extra ledig dag.
Sannolikt var det därför dagen blev röd så sent som 2005. Någon direkt önskan om ledighet för att fira fanns inte och nyordningen väckte mer irritation än glädje, eftersom arbetsbefrielse på annandag pingst – en måndag som tidigare var röd – innebar en långhelg, medan 6 juni kan dyka upp när som helst i veckan. Det är alltså inte särskilt konstigt att traditioner från fornstora dar lyser med sin frånvaro, när vi i flera decennier ägnade svenska flaggans dag, som 1983 blev nationaldagen, åt att jobba.
Det kan i sin tur bero på att det saknas en folkkär berättelse kring 6 juni, något som journalisten Maja Hagerman är inne på (Dagens Nyheter, 3/6). Valet av Gustav Vasa till kung eller antagandet av 1809 års regeringsform, som visserligen satte punkt för kungadiktaturen och återupprättade tryckfrihet och riksdag, är liksom inga stämningshöjare. Inte som Finland som slapp Ryssland, Norge som slapp oss eller Frankrike som minns stormningen av Bastiljen, vilket inledde den Franska revolutionen.
Men det betyder inte att vi inte har något att fira. Det är snarare så att vi tar det vi borde fira för givet. Som fred, självständighet, demokrati, tryckfrihet och välstånd. Saker som många länder minns kampen om eller fortfarande kämpar för, men som är svårt att engagera sig i för dem som inte har upplevt något annat.
Troligtvis är det därför många som har invandrat till Sverige uppskattar nationaldagen mer än infödda. För att det är enklare att känna äkta glädje över svenska värden om man har flytt från krig och förföljelse och vet hur det är att leva i en diktatur.
Då kan det falla sig naturligt att gå ut på nationaldagen och vifta med en blågul flagga, äta smörgåstårta, grilla, mumsa jordgubbar och vara stolt över landet man bor i. Det är ett sätt att visa att man vill vara en självklar del av nationen och att det är här man ser sina barns framtid.
Häri ligger nationaldagens största potential. Medan jul och påsk är familjehögtider med religiös touch, första maj är ett politiskt ställningstagande, Valborg och nyår firas med vänner och många har årligen återkommande arrangemang runt midsommar, har få hunnit skaffa sig rutiner på nationaldagen.
Det betyder att traditionen är formbar och även om få känner något särskilt för 6 juni, Gustav Vasa och regeringsformen, får man inte glömma att nationaldagen som röd dag bara är drygt tio år gammal. Om ytterligare 10, 20, 30 år – när vi har vant oss vid ledigheten – är det inte omöjligt att vi har lyckats landa i något bestående.
Inte i ett hyllande av kungamakten eller grundlagen, utan i någon slags unison stolthet, där det förflutna länkas samman med framtiden och vi som bor här, oavsett om vi just har anlänt eller har levt i Sverige i generationer, gemensamt sträcker på ryggen. Ett nationsjubel som i dag bara kan framkallas när Zlatan gör mål.