Numera passar strofen snarare in på Miljöpartiet – SD:s motpol på den politiska kartan. Det blir plågsamt tydligt i journalisten Maggie Strömbergs nyutgivna bok Vi blev som dom andra – Miljöpartiets väg till makten.
Historiskt skulle miljöpartister hellre ha låtit sina språkrör köra veteranbil på partistämman än acceptera tyska kolgruvor, stridsflygplan och motorvägar. Sedan ett och ett halvt år tillbaka är den sortens nederlag priset de betalar för en vardag på Rosenbad. Samma sak med den 180-gradiga svängningen i migrationspolitiken, där Åsa Romsons tårar gav stryktåligheten ett oförglömligt ansikte.
För många andra partier hade snytingarna inte tagit lika hårt. Politik är visserligen att vilja, men i ännu högre grad handlar regerande om att prioritera, förhandla och kompromissa, vilket de mindre allianspartierna sannolikt kan skriva avhandlingar om.
Kruxet är att Kamrat Mulle, som Göran Persson kallade de gröna, varken bildades för att anpassa sig eller ta ansvar. När Per Gahrton grundade partiet för snart 35 år sedan var det för att vara en motpol till etablissemanget och möjliggöra en verklighet bortom block- och tillväxtpolitiken. Inte för att vara en del av makten, vilket förklarar varför Miljöpartiet är det enda riksdagsparti där en del företrädare ställer sig skeptiska till att partitoppen sitter i regering. Särskilt när regerandet sker tillsammans med Socialdemokraterna, maktpartiet som under det senaste seklet har varit själva sinnebilden för politiskt pampvälde, vars representanters främsta lojalitet ligger hos partiet och organisationen. Dessa samsas sedan 2014 med individualisterna i MP, där det länge var upphöjt till dygd att gå i otakt och enbart rösta efter sina egna ideal.
Kulturkrock? Enorm.
Medan Socialdemokraterna åtminstone vet att de vill regera, målar Strömberg upp bilden av instabila gröngölingar, som visserligen har vuxit sig större, mognat och hittat fungerande arbetsformer, men som fortfarande slits mellan "fundisar" och "realos". I praktiken visar sig skillnaderna när MP-ledningen försöker blidka gräsrötterna genom att bjuda in till dialogkonferens om migrationspolitiken. Och när de gröna statsråden går i opposition mot sig själva, kallar regeringspolitiken för skit och tänker högt i Ekots lördagsintervju.
Föga förvånande gör de interna slitningarna avtryck i MP:s opinionssiffror, som går nedåt. Det straffar sig alltid att lova guld och gröna skogar och därefter servera kol och vägbyggen. För ett sladdisparti, som föddes långt efter majoriteten av de övriga partierna och som alltid har kunnat förlita sig på att de stora ska stå pall när det blåser, blir det ett abrupt uppvaknande att behöva försvara samtliga konsekvenser av sin politik.
Därför är det inte särskilt konstigt att varken Åsa Romson eller Gustav Fridolin vet hur de ska agera när realpolitiken slår till med full kraft. När varje utgift måste vägas mot andra poster och intäkter, och journalisterna ifrågasätter att ett parti som vid sidan av miljöfrågan har migration och globalisering i sitt dna smäller igen dörren rakt framför näsan på människor som flyr. Här är MP:s enda försvar att allt hade varit värre om de gröna inte fungerat som bromskloss, vilket är en sanning med modifikation.
En mer rättvis beskrivning är att MP har intagit regeringsmakten genom att cementera blockpolitiken och acceptera varenda spelregel som övriga partier har ställt upp. Så mycket har pendeln svängt på 30 år för partiet som grundandes som en protest mot blockpolitiken och för att göra om samhället i grunden, Och ja, det gör ont när gröna knoppar brister.