– Jo, jag vet. Kända professorer har forskat och skrivit många avhandlingar om det.
– Titta på mitt tatuerade nummer. Jag var där.
– Det säger mig ingenting. Hur kan jag veta att det inte var du själv som lät det tatueras?
Dialogen återges av Hédi Fried, som hörde den och som själv har suttit i koncentrationsläger (Expressen, 9/10). Det är lätt att inse att samtalet knappast kommer att leda någonstans.
När två personer inte ens kan enas om grundläggande fakta, som att den globala uppvärmningen pågår eller att Förintelsen har ägt rum, finns det helt enkelt inte särskilt mycket att prata om. Det handlar inte om att var och en inte har rätt till sin egen åsikt, utan om att det finns saker som är sanna respektive falska och att alla faktiskt inte har rätt till sin egen sanning.
Tyvärr går utvecklingen i motsatt riktning.
Samtidigt som det aldrig har varit enklare att få tag på information har det heller aldrig varit enklare att välja – och framför allt att välja bort – vad man ska ta del av. Konkreta bevis på att vaccinationsprogram räddar miljontals liv är inget vaccin mot att myter får fäste, vilket är anledningen till att antalet vaccinerade barn minskar i delar av västvärlden.
Samma faktaresistens märks kring den uppmärksammade anmälan om våldtäkt på Gotland i början av månaden. Den som får höra att fem våldtäktsmän släpps vind för våg förlorar sin tro på rättsstaten, medan den som sätter sig in i ärendet inser att det i dag inte finns tillräcklig bevisning för att slå fast att de misstänkta har haft samlag med den rullstolsburna kvinnan. Det betyder inte att männen inte kan bli fällda, då frisläppande inte är detsamma som att utredningen är nedlagd.
Än värre än att vi kan välja våra flöden är därför att vi inte alltid kan välja vad vi väljer bort. Dagen efter Brexitomröstningen gick den brittiska nätaktivisten Tom Steinberg in på Facebook för att se hur förespråkarna firade. Eftersom 52 procent hade röstat för ett utträde blev han förvånad när han bara såg människor som sörjde, likt han själv (DN, 8/10).
Orsaken var att Facebooks algoritm sållade bort meningsmotståndarna. Steinberg konstaterade krasst att "snart lever vi i länder där ena halvan av befolkningen inte vet något om den andra halvan".
Det är en obekväm utveckling. Dels för att människor som befinner sig på olika halvor, likt nazisten och överlevaren, pratar över huvudet på varandra, eftersom de saknar en gemensam bas att stå på. Dels för att den som hela tiden matas med åsikter, fakta och infallsvinklar som överensstämmer med den egna världsbilden, får ett allt smalare synfält.
Ett av de mer extrema exemplen, som Veronica Palm (S) berättade om i torsdagens "Opinion live" i SVT, är Anders Behring Breivik. Efter terrordåden i Oslo och på Utøya uppfattade han att han hade ett stort stöd, då det var den bilden som gavs i de kanaler han följde. På samma sätt blir den vars kontakter i sociala medier enbart består av EU-anhängare överrumplad när Brexit är ett faktum.
"I mitt flöde ser jag bara de som tycker som mig och så tror jag att det är verkligheten," som Veronica Palm uttryckte saken.
Det är inte bara, eller ens främst, ett problem knutet till de rasistiska sajterna på nätet. Problemet är att åsiktsbubblorna minskar vår förståelse av samtiden, eftersom de gör att vi missar helheten.
Det är när vi får tuggmotstånd vi vidgar våra vyer.