I dag ska Centerpartiets förtroenderåd säga sitt och på söndag gör Liberalernas partiråd samma sak.
Det sannolika är dock att regeringsfrågan avgjordes av Centerns partistyrelse och riksdagsgrupp i går. Stefan Löfvens andra regering, bestående av S och MP, släpps fram av C och L.
Det är bra, av flera skäl: Den förlamande blockpolitiken bryts. Det betyder att politiken återfår den handlingskraft som den har saknat i åtta år. Sverigedemokraterna förlorar sin parlamentariska maktställning och kan förpassas till debattens periferi, i stället för att vara det nav runt vilket en stor del av de politiska diskussionerna kretsar.
Överenskommelsen mellan de fyra partierna ger en reformagenda som är mer omfattande än vad som har genomförts under de två senaste mandatperioderna och vad som har funnits i något av förra höstens valprogram.
Det liberala innehållet i uppgörelsen är betydande. Liberaliseringen av flyktingpolitiken går inte hela vägen till tiden före 2016 – inte än – men ändrar den viktigaste punkten: Rätten till familjeåterförening för krigsflyktingar återinförs. Barn får återförenas med sina föräldrar liksom makar med varandra. De fyra partierna kommer även att arbeta för att en ny humanitär skyddsgrund, som ömmande omständigheter, införs i den nya asyllagstiftning som tas fram av en utredning. Under tiden förlängs den tillfälliga asyllagen med två år.
Positiva förändringar i skattepolitiken är att värnskatten tas bort nästa år, att marginalskatten ska sänkas och att färre ska betala statlig inkomstskatt, liksom att en grön skatteväxling ska genomföras och flygskatten bli kvar.
Andra välkomna inslag är att säkra rätten till fast läkarkontakt och på andra sätt förstärka patientens rättigheter i vården. Det sista är en fråga som avhandlades flera gånger på denna sida under valrörelsen.
Vinstförbud och vinstbegränsningar för privata aktörer i den offentliga sektorn avförs från regeringens dagordning. Reepaluutredningen läggs i papperskorgen.
Kompromisser om skogspolitiken har nåtts mellan motpolerna Miljöpartiet och Centern, något som sannolikt ger indirekta positiva effekter på fler politikområden.
Det finns även en del att vara kritisk mot, som en tredje utredning om så kallad gårdsförsäljning av alkohol, fler avsteg från enhetlig moms och, framför allt, ett stopp för nya konfessionella friskolor – en politik som rimmar illa med religiös och kulturell tolerans.
Ambitionerna i skattepolitiken kunde vara större. Den planerade skatteväxlingen, den gröna, omfattar nu 15 miljarder kronor. En skattereform med fem gånger mer pengar borde vara en möjlighet om partierna orkade ta ut mer skatt från de stora skattebaserna som moms och fastighetsskatt.
Men kanske tillhör det sådant som kan göras längre fram i detta fyrpartiformat. God vilja saknas inte. Socialdemokraterna har sträckt sig väldigt långt för att få till stånd denna överenskommelse. Det gäller inte minst hotet om lagstiftning kring turordningsreglerna, om inte arbetsmarknadens parter kommer överens, och införande av friare hyressättning.
En så långtgående politisk samsyn och en så omfattande politisk agenda borde leda till att Centern och Liberalerna ingick i regeringen. Dels för att garantera genomförande av det som överenskommits, men även för att utöva makt på områden som inte täcks av uppgörelsen och följer av ett regeringsinnehav. Det handlar om allt från utnämningsmakt och annan myndighetsstyrning till EU- och utrikespolitik.
De tidigare statsråden Annie Lööf och Jan Björklund inser allt detta. Ändå väljer de en tillvaro som stödpartier, möjligen med egna tjänstemän på några nyckeldepartement. Bakom ligger valrörelsens hårda låsning vid en borgerlig tillhörighet från framför allt Lööf.
Sådant kan ändras framöver. Band mellan regering och stödpartier kan stärkas. Regeringen kan ombildas och utvidgas till fyra partier. Det vore bra för den politiska stabiliteten och för den svenska liberalismen.