Därmed inte sagt att lösningen på utsatta människors problem är att ge pengar i koppen. Däremot kan det lindra.
Enligt boken ”Vi kallar dem tiggare” av Rola Brentlin och Aaron Israelsson skickar många som sitter på gatorna hem pengar till sina familjer, som exempelvis kan bygga hus eller se till att barnen går i skolan. Bäst vore givetvis om bostäder och skolgång löste sig i alla fall, men tyvärr är tiggeri i norra Europa den minst dåliga försörjningsmöjligheten för många fattiga romer i Bulgarien och Rumänien.
Därför är det enda positiva med Moderaternas besked från tidigare i veckan, om att partiet vill införa ett nationellt tiggeriförbud, att de inte hymlar. Från att frågan åtminstone retoriskt har kretsat kring att det är synd om tiggarna och att människohandel ska motverkas, talar förbudsivrarna numera klarspråk: Tiggeriet ska bort, inte för tiggarnas skull, utan för att vi inte vill ha dem och deras bosättningar här, och för att tiggeri inte får normaliseras.
Som ett led i detta förbjuds inte allt tiggeri. Den som ägnar sig åt insamlingar via nätet, exempelvis för att kunna producera en bok, film eller podd, så kallad crowdfunding – gräsrotsfinansiering – kan köra på som tidigare. Organisationer som Röda Korset tillåts samla in pengar, barn sälja majblommor, den som tappat sin plånbok fråga förbipasserande om busspengar och hemlösa kränga Situation Stockholm.
Det senare betyder att även tidningen Sofia Z-4515, som tidigare såldes av fattiga EU-migranter, rimligtvis måste accepteras. Precis som gatumusikanter, människor som klär ut sig till statyer och andra som inte sitter passivt, utan levererar någon slags tjänst.
Undantagen öppnar dels upp för att dagens tiggare kommer att hitta nya sätt för att samla in pengar i Sverige, vilket betyder att förslaget sannolikt gör rätt lite för gatubilden och de illegala bosättningarna. Dels för svåra gränsdragningar.
Det är dock inte detta som är huvudproblemet. Inte heller att tiggare i regel saknar ekonomiska medel och därför knappast kan betala böter, eller att polisen bör ha viktigare saker för sig än att bötfälla fattiga människor som ber om hjälp.
Det största problemet är att ett tiggeriförbud frångår principen att handlingar, med ett fåtal undantag, är lagliga så länge de inte skadar någon annan eller innebär ett betydande mått av självskadebeteende. Att många tycker att det är jobbigt att få extrem fattigdom exploaterad i vardagen är därför inte skäl nog för att förbjuda någon annan från att tigga.
Vidare kan tiggeri vanligen inteklassas som självskadebeteende, förutsatt att det inte sker under mer eller mindre slavlika förhållanden, vilket redan är olagligt. I övriga fall har den som tigger gjort en kalkyl och kommit fram till att det är den bästa möjligheten han eller hon har för att få in pengar. Sverigevistelsen hade möjligtvis varit skadlig för den enskilda om tiggeri medfört att Rumänien och Bulgarien hade slutat att ta socialt ansvar, men anledningen till att människor är här och tigger är just att hemländerna inte gör det och det finns ingenting som tyder på att ambitionsnivån påverkas av att några av de fattigaste reser utomlands.
Därför är den rimligaste lösningen för att få slut på tiggeriet att sätta press på Bulgarien och Rumänien så att medborgarna känner att de har det bättre där än här. Med tanke på de skrala inkomsterna som tiggeri genererar, och situationen på våra gator och i tältlägren, är det ingen ouppnåelig standard de forna öststaterna behöver skaka fram.
Tvärtom bör ribban ligga högre än så.