Lägg till blodiga konflikter, vetenskapsmän som dömts som kättare och religiösa institutioners självpåtagna vetorätt kring frågor om abort, preventivmedel och homoäktenskap. Inget vidare facit för en företeelse som troligtvis är lika gammal som mänskligheten
Men att säga att det är religioner som orsakat ondskan är att göra det väl enkelt – särskilt eftersom det inte är sant. Det faktum att något görs med religion som täckmantel, betyder inte att det är en religiös handling.
Problemen uppstår när makthavare använder religion som medel eller förevändning för att kontrollera människor, och när religiösa företrädare är så inriktade på detaljer att de glömmer helheten.
Eller som Mohammad Fazlhashemi, professor i islamisk teologi och filosofi, uttryckte det för en tid sedan: När individens frihet kommer i kläm har religionen gått från att vara positiv till negativ. Om man garanterar människors fri- och rättigheter och gör gott i samhället, då utgör religionen en positiv kraft
Tillsammans med religionssociologen Sven Halvardson deltog han tidigare i höst i ett seminarium om "Religion – positiv kraft eller konfliktorsak?", under Bokmässan i Göteborg.
Där citerade Sven Halvardson domprosten och 1700-talsförfattaren Jonathan Swift: Vi har precis tillräckligt mycket religion för att hata varandra, men inte tillräckligt mycket för att älska varandra
Det betyder inte att valet står mellan två ytterligheter – religion i kubik eller hårdnackad ateism – utan syftar snarare på att Djävulen bor i detaljerna och att religiösa skrifter mår bäst av att tolkas i sin helhet, inte av paragrafryttare. För även om det är lätt att tro att religion främst handlar om förbud och måsten – i alla fall om man framför allt kommer i kontakt med religion via nyhetsrapporteringen – är huvudbudskapet i så gott som alla religioner kärlek och tolerans.
Man ska älska sin nästa som sig själv. Allt vad du vill att andra ska göra mot dig ska du också göra mot dem.
Fazlhashemi berättade att Koranen fastslår att man som medmänniska har ett ansvar för de utsatta, som föräldralösa barn och människor på flykt. Det står även i Bibeln, liksom vikten av förlåtelse och av att inte döma andra (den som själv är utan skuld kastar första stenen)
Det senare har betonats av påven Franciskus I, som nyligen deklarerade att kyrkan ibland har låst in sig i småsaker och trångsynta regler, och att han vill ha en kyrka som är öppen för alla: Om en homosexuell person söker Gud och har god vilja, vem är jag att döma honom?
Den inställningen – som med fördel kan överföras till valfritt sammanhang, även om man inte delar katolska kyrkans traditionella syn på homosexualitet – är en förutsättning för att en värld befolkad av människor med olika livsåskådningar ska fungera. Man behöver inte gilla allt som andra gör eller står för, men så länge hen inte skadar någon bör det respekteras.
Ingen är perfekt. Så vem är jag att döma?
Susanne Nyström är medarbetare vid Liberala Nyhetsbyrån