Slovakiens premiärminister Robert Fico skrev en skandalomsusad debattartikel i februari 2016 med rubriken ”Självmordsbenägen politisk korrekthet” i affärstidningen Hospodárske Noviny. Han påstod att EU var några månader från en kollaps. Även den tidigare franske premiärministern Manuel Valls uttalade sig i november samma år om att ”Europa riskerar att falla isär” (The Independent 17/11-16). Anledningen var att mottagningssystemen för flyktingar uppfattades som – och var – ojämnt belastade mellan medlemsländerna. När EU-parlamentet sedermera slog fast att det skulle bli en omfördelning av flyktingar från Italien och Grekland till övriga EU-länder vägrade Visegradländerna, däribland Slovakien, att dela ansvaret.
Unionen har gått igenom ett antal besvärliga moment bara de senaste åren, och fler lär det komma. Britternas utträdesomröstning och vårens kritiska val i Frankrike satte unionens nerver på prov. Innan dess var det finanskrisen 2008 och skuldkrisen två år senare.
Blocket står dock kvar, och det verkar som om opinionen börjat vända bland medlemsländerna. Det visar EU-kommissionens enkätundersökning Eurobarometern – som görs två gånger om året. Den visar att medlemsländernas medborgare blir allt mer positiva till EU.
Irländarna och Beneluxländernas invånare är framträdande vad gäller positiv uppfattning av EU. Grekerna är till övervägande del negativa, medan portugiserna och spanjorerna har något övervägande negativ uppfattning av EU. De tre sistnämnda ländernas missnöje kan förklaras delvis av den statsfinansiella skuldkrisen som tog sin början 2010 och som främst drabbat dessa länder.
Förtroendet har dessutom sedan förra året glädjande nog ökat i varierande grad i 25 av 28 medlemsstater, även om det inte når upp till samma nivå som strax innan finanskrisen 2008. Anledningen till att allt fler EU-länder uppvisar ett gladare humör kan mycket väl vara den att det välstånd som EU-samarbetet utlovar anlänt med den allmänna högkonjunkturen som råder.
Några framträdande länder vars opinion förändrats till det positiva det senaste året är Frankrike, Danmark och Luxemburg. Anledningarna är fler än enskilda faktorer, men förklaringen till att opinionssiffrorna pekar uppåt för fransmännen bara det senaste året ligger i att hösten 2016 var ett bottenår för EU-opinionen i landet.
Efter omfattande kampanjande mot EU sjönk opinionen radikalt i Frankrike. Opinionen har drivits på av populistiska demagoger från såväl yttervänstern som ytterhögern. Bland annat beskrev högerradikala Front Nationals partiledare Marine le Pen, när hon höll tal i franska Lille innan presidentvalet, EU som ett arrogant och hegemoniskt imperium som oundvikligen kommer dö då folket inte längre vill ha det (Reuters 26/3-17). Men även den allmänborgerliga högern är skyldig till en hårdare ton gentemot EU-blocket.
Opinionsvindarna till trots segrade kandidaten med den tydligast EU-positiva linjen i både första och andra valomgången. Emmanuel Macron är i dag Frankrikes president. Hans parti nådde samma framgång i parlamentsvalet.
När jag, under andra valomgången i parlamentsvalet i våras, fick hjälpa till med röstlängden i den lilla kommunen Haucourt-Moulaine i norra Frankrike, fanns det en uppgivenhet bland flera väljare. De berättade hur deras vänner valde att avstå från att rösta, för att de upplevde att deras röst inte gjorde någon nämnvärd skillnad och att politiken liksom valresultatet skulle bli desamma oavsett vem de lade sin röst på.
Allra helst ville väljarna dock tala med sina landsmän om det som påverkade deras liv allra mest – såsom skolan och vården. All den välfärden är beroende av att det finns ett välstånd att omfördela från. Vilket kritikerna av Emmanuel Macrons näringspolitik så ogärna vill erkänna.