Torka, översvämningar eller stormar med sannolikheten en halv procent per år uteblir 199 år av 200. Det är falsk trygghet och oförsiktig planering om inte viktiga anläggningar och dyrbara fastigheter ges säkerhetsmarginaler även för det mycket ovanliga. Att det inte svämmat över de senaste 20 eller 30 åren kan vara ett dåligt skäl att bygga nära vatten. På liknande sätt är det med klena dimensioner på ledningar och dammar, eller tunna reserver med manskap och utrustning vid bränder.
En del risker med vatten och vind kan väntas tillta med varmare globalt klimat. Det talar för bättre säkerhetsmarginaler även mot det som det som enligt tidigare erfarenhet ligger bortom även ett vaket mannaminne. Där stöter vi på ett väl bekant problem vid all beredskap som kräver personal och speciell utrustning. Ju mer lokalt de ska vänta på att något händer, desto dyrare blir det att ha rätt resurser till hands när skogen brinner, älven svämmar över eller en stor olycka sker med mängder av döda och skadade. I sjukvården kan alla sjukhus inte stå med full kapacitet för sällsynta sjukdomar, svåra olyckor eller annan extrem överbelastning. Det krävs att man hjälps åt, även grannländerna emellan som vid svåra brandskador.
Självförsörjningsreflexen leder vilse. Det som främst skyddar oss från hunger vid missväxt – som är på väg denna torksommar – är transportmöjligheter, kreditmarknad och produktivitet som ger köpkraft i den övriga ekonomin. Handeln jämnar ut skillnaderna mellan olika års skördar. Marknaden ser, vanligen utan statens ingripande, till att livsmedel och en del slags foder flyttas dit de behövs. Torkan i år är inte, som reflexen fick MP-språkrörenatt säga i Visby, skäl för mindre handel med mat över gränser och en politiskt styrd självförsörjningsgrad långt högre än i dag.
De specialbyggda flygplan som häller många kubikmeter vatten över skogsbränder är ännu ett exempel. De är snabbt rörliga över Europa, men behövs sällan i något visst område. Att deras specialtränade personal och själva planen skulle stå i hangar vid Täbyfältet utanför Örebro och vänta på en tillräckligt nordlig skogsbrand skulle vara dyrt och onyttigt. Kanske bör planen i Europa bli fler, men den här funktionen bör länderna hjälpas åt med. Så är det redan inom EU. Det bör vi bygga vidare på.
Brandmän kan realistiskt sett aldrig vara så många på någon viss ort att de själva kan hantera en katastrofalt stor eldsvåda eller skogsbrand. Sedan rätt länge finns förberedd samverkan vid krislägen. Vid storbranden i Västmanland 2014 turades räddningstjänster från större delen av landet om att skicka personal som förstärkning. Det är det som pågår nu också.
Något som däremot är värt en allvarlig funderare är om det inte blivit för glest med reserverna bakom den mest kvalificerade säkerhets- och räddningspersonalen. Försvarsmakten förblir otillräcklig för dagens säkerhetsläge om den inte på nytt får fler reservofficerare och annat manskap som vanligen arbetar i helt andra yrken men kallas in i krislägen. Resurser hos en myndighet kan ofta vara reserv för andra som kan bli överansträngda: militära helikoptrar för brandbekämpning, kustbevakning för tullen, hemvärnet för brandkåren.
Bakom landets aktiva heltidsbrandmän skulle tryggheten öka om fler hade en del utbildning och erfarenhet samt var kontrakterade för att öva regelbundet och rycka in som förstärkning vid storbränder– eller om delar av ordinarie styrka sänds till en skogsbrand tiotals mil bort.
Återinförande av reservpolisen är ett av många tänkvärda förslag i försvarsberedningens betänkande om civil beredskap. Den reserven skulle vara bra att ha, inte bara vid krigshot utan även när ett stort antal poliser blir upptagna av stora arrangemang eller katastrofala händelser.
Men steg ett är att tänka på risker i förväg och se upp med säkerhetsmarginalerna.