Oavsett vilket visar evangelierna att enskilda människors agerande får konsekvenser, att det i efterhand är svårt att rättfärdiga omoraliska handlingar och att eftervärldens dom kan bli hård.
Därför är det värt att minnas att det är när man lever man skriver sitt testamente. Inte genom att försöka tränga igenom mediebruset med ”alternativa fakta”, utan genom att studera vår historia, som visar framtiden.
Man kan exempelvis lyssna till Dina Rajs, som under Andra världskriget flydde från både Ungern och dåvarande Jugoslavien, eftersom ”det var dålig tajming att födas som judisk flicka i Europa 1938”.
Eller läsa journalisten Niklas Orrenius bok ”Drömmen om Sverige”, där han berättar hur ledsen hans farmor såg ut när han som barn frågade henne om nazismen och judeförföljelserna på 1930- och 40-talet: "Vi förstod inte riktigt hur illa det var i Tyskland. Man ville liksom inte tro. Vi ville inte se."
Skillnaden är att det i framtiden är vi som sitter på de anklagades bänk. Då kommer brådmogna tonåringar med dömande blickar att kräva svar.
Som DN:s korrespondent Terese Cristiansson skrev efter giftgasattacken i Syrien i början av månaden, där runt 80 personer dödades, flera hundra skadades och en ettårig släkting till hennes fästman blev föräldralös: ”En dag kommer Sham fråga vad som hände med hennes föräldrar. Hon kommer fråga vad FN, EU, vi och alla andra gjorde under den här tiden.”
Kan vi sanningsenligt svara henne och våra egna barn och barnbarn att vi inte riktigt förstod hur illa det var? Att vi visst brydde oss, men liksom inte ville tro på det vi såg och hörde.
Kan vi försvara oss med att vi trots allt ökade räddningsinsatserna när Syrienkriget var inne på sitt femte år? Eller inflika att det var en asylsökande som fått avslag som begick det brutala dådet i Stockholm strax före påsken 2017, trots att sakerna inte har med varandra att göra?
Och hur är det egentligen med tajmingen? Att en bebis, som Dina Rajs 1938, inte var önskad just där just då är givetvis avskyvärt.
Men vilken verklighet kommer att möta en flicka med rötter i Irak, som föds i dag och växer upp i en europeisk storstad? Hur ser framtiden ut för en Sörmlandsfödd pojke, vars mamma nyligen anlänt från Somalia?
Vilka minnen har den romska flickan, som tillsammans med sin familj ständigt blir bortjagad? Eller den judiska pojken i Umeå, som inte längre kan besöka den lokala judiska föreningen, eftersom den lades ner på grund av hot och trakasserier?
Kommer dessa barn om 70 år, likt Dina Rajs, att stå längst fram i fullsatta salar? Och kommer de då inför en chockad publik visa bilden på den drunknade pojken Alan Kurdi, och inleda sina anföranden med att "det var dålig tajming" att födas som mig 2017?
Sanningen är att vi mycket väl kan komma att hamna i samma situation som tidigare generationer. Skillnaden är att det inte är för sent att göra svaren annorlunda.