Den sortens sexuella trakasserier är dock rätt lätta att bekämpa, förutsatt att företagsledningenvill och tar dem på allvar. Det går utmärkt att ställa en person inför ett ultimatum: Lägg av eller hitta din försörjning någon annanstans.
Det är svårare när påhoppen kommer från andra på arbetsplatsen, som restauranggäster, vårdpatienter eller brukare inom omsorgen. Men det gör inte problemet mindre allvarligt.
Enligt den nya LO-rapporten ”Kvinnlig fägring och machokultur?” uppger 13 procent av LO-kvinnorna att de utsatts av tredje person, som det kallas. Andelen är högst inom hotell och restaurang, där cirka 16 procent utsatts under det senaste året. Men även handel, vård och omsorg ligger högt.
På krogen är åtgärderna enkla. Om en gäst beter sig illa kan – och bör – hovmästaren eller någon annan chef be personen lämna lokalen. Det är ingen rättighet att äta och dricka på restaurang, och den som blir utsatt måste veta att hon, för det är i regel en hon, har chefernas fulla stöd att säga ifrån.
Inom omsorgen är det svårare och enligt rapporten är det inte ovanligt att personalen får värja sig från närmanden från äldre. Om orsaken är demens är det en sak. Då måste en del uttalanden tyvärr ursäktas och tafsningar hanteras genom att man är minst två vårdare på plats.
Är den äldre klar i huvudet är det någonting annat. Att man uppnått en viss ålder ger inte frikort för sviniga beteenden och precis som på krogen kan – och bör – en chef ta tag i situationen och markera var gränsen går.
Samma sak inom handikappomsorgen. I rapporten säger en personlig assistent att hon har berättat för sin chef om sexuella trakasserier, men att cheferna inte anser att det är deras problem, med motiveringen "det är så brukaren vill ha det".
Det är en oacceptabel inställning. Oavsett om de sexuella trakasserierna utförs medvetet eller omedvetet måste arbetsgivaren ha en plan för hur riskerna ska minimeras, och inse att man aldrig kan frånsäga sig ansvaret och skylla på gäster eller brukare.
Arbetsgivaren kan kanske inte rå för hur varje kund agerar i varje enskilt fall. Däremot har arbetsgivaren makt och skyldighet att göra någonting åt situationen i stort.