Antalet asylsökande är långt under årsgenomsnittet för de senaste 20 åren. Tongivande politiker hävdar ändå att det är för många. Väljarna tar intryck, stämmer in i beskrivningen och inspirerar de folkvalda till att hålla fast vid budskapet. Det är en rundgång.
Centern tillhör de partier som går mot strömmen. Några av dess politiker beskrev häromdagen läget så här:
”Vi har alla hört någon granne eller bekant utbrista att Sverige tar emot för mycket flyktingar. Men faktum är att allt färre lyckas ta sig hit och allt färre av dem beviljas asyl. Sverige har haft en av världens vidaste flyktingdefinitioner men har nu en av de snävaste.”
Nej, min beskrivning är falsk. Denna text är inte skriven av några centerpartister, utan av moderater. Och inte nu, utan för snart 17 år sedan. Det är inledningen till en riksdagsmotion daterad 5 oktober 2001 och undertecknad av bland andra Anna Kinberg Batra, Karin Enström och Gunnar Axén – då unga, nyvalda riksdagsledamöter. I dag före detta partiledare, försvarsminister och ordförande i socialförsäkringsutskottet.
Väldigt mycket går igen i flyktingpolitiken. På 1990-talet tog Sverige emot många flyktingar från Balkankrigen – mitt i en lågkonjunktur, stigande arbetslöshet och statsfinansiell kris. Ny demokrati och andra extremister hetsade mot invandrare. Den politiska stressen fick riksdag och regering att vika ner sig. Man gjorde det svårare för flyktingar att resa till Sverige och skärpte reglerna för anhöriginvandring.
I januari 1995 motionerade Moderaterna i riksdagen för ”En flykting- och invandringspolitik […] som mer medvetet betonar skyddsaspekten och återvändande i stället för en integration med livstidsperspektiv”. Ulf Kristersson fanns med bland undertecknarna.
Sedan svängde pendeln. Flyktingpolitiken uppfattades av allt fler som för restriktiv och godtycklig. Till slut fanns det en riksdagsmajoritet för en avpolitisering av asylbesluten – domstolar fick sista ordet. En ny utlänningslag med utvidgade skyddsgrunder antogs.
Det var tidigt i den processen som Kinberg Batra och kamraterna skrev sin riksdagsmotion. Ledamöterna krävde amnesti av humanitära skäl för asylsökande som fått avslag och gått under jorden. De ville även införa en regel om automatiskt uppehållstillstånd för dem som tvingats vänta på asylbeslut i mer än sex månader. I motionen ges exempel på amnestier från USA, Spanien och Belgien, men även på svenska varianter från 1980- och 90-talet.
I samband med att Utlänningsnämnden skulle läggas ner och en ny utlänningslag antas växte kravet på en flyktingamnesti till en landsomfattande kampanj. Så blev det till slut. Amnestin, som trädde i kraft 2006, kallades inte amnesti och var inte så bred som kampanjen krävde men gav likväl 17 000 uppehållstillstånd.
Moderata ungdomsförbundet var för övrigt drivande för amnestin under ordförande Johan Forssell. Samma Forssell som i dag är Moderaternas talesperson i migrationsfrågor och som beskriver amnestier som en upplösning av ordning och reda i flyktingpolitiken.
Och nu upprepar sig historien. Uppenbara orimligheter i asyllagstiftningen gör att människor kommer i kläm. Trots att lag och lagtolkning inte medger uppehållstillstånd, är det fel eller praktiskt omöjligt att utvisa i många fall.
Den nya möjligheten till uppehållstillstånd för 9000 unga ensamkommande, som riksdagen röstade igenom i torsdags, är en sorts parallell till lagen från 2006. Det är en kompromiss som löser en del problem. Men den lämnar ändå kvar tiotusentals människor som fått asylavslag, som uppehåller sig i Sverige i social utsatthet, som blir fler på grund av skärpt asyllagstiftning och som aldrig kommer att lämna landet. Det ekonomiska och mänskliga priset för tvångsutvisning av alla är oöverstigligt.
Resurser för att leta efter tiotusentals människor som håller sig undan finns inte. Polis som rutinmässigt stoppar och kontrollerar legitimation på alla som ser ”utländska” ut är en omöjlighet i en demokrati.
Allt detta vet politikerna och det är bara en tidsfråga innan verkligheten tvingar dem att införa humanitära säkerhetsventiler i asyllagstiftningen och rösta igenom nya amnestier. Ju förr det sker desto bättre, eftersom det minskar lidandet.