På arbetsstämman i mitten av oktober röstade Moderaterna igenom att de ska verka för att asylärenden prövas utanför EU och att flyktingar fördelas mellan EU:s länder utifrån kvoter. Tidigare har även Centerpartiet blickat åt det hållet och förra helgen diskuterades samma sak på Kristdemokraterna riksting.
Och visst låter kvoter fint. FN:s flyktingorgan UNHCR –
eller för all del någon annan – väljer ut de mest behövande i flyktinglägren. Därmed ges svaga, som barn och funktionshindrade, liknande chanser som de som klarar av en lång resa under tuffa villkor och har råd att betala.
Dessutom innebär kvoterna att de farliga turerna över Medelhavet ersätts av flyg och att man slutar göda människosmugglare. Eftersom Sverige och många andra västländer sedan länge tar emot kvotflyktingar är delar av systemet redan på plats.
Det låter nästan för bra för att vara sant. Vilket det också är. Inte minst för att det är vanskligt att outsourca något så komplext som all asylprövning till tredje land.
En annan hake är att kvoter inom EU, med dagens understatement, fungerar dåligt. Av de 160 000 flyktingar som EU beslutade skulle omfördelas har knappt 30 000 blivit av.
Att samtliga EU-länder skulle lyckas komma upp i några större volymer med ett gemensamt kvotsystem, när många länder föredrar att ligga nära noll, är alltså inte särskilt troligt. I alla fall inte om de som beviljas asyl är de svagaste och inte, som i Kanada, plockas utifrån ett poängsystem, som baseras på faktorer som utbildning, språkkunskaper och frånvaro av sjukdom.
Väljer man Kanadamodellen ökar visserligen sannolikheten för att EU kommer upp i antal. Men det sker på bekostnad av att outbildade, sjuka och funktionshindrade hamnar långt bak i kön.
Vidare uppstår frågan vad det får för konsekvenser om rikare länder sätter upp kriterier för hur många och vilka som är välkomna. Risken är att fattigare områden, som ofta ligger närmare konflikterna, kommer att göra samma sak. Då försvårar man för människor som snabbt behöver lämna sitt land, exempelvis vid ett plötsligt krigsutbrott – alltså vid just det tillfälle när dagens modell fungerar som bäst, eftersom den individuella asylrätten innebär att antalet som beviljas en fristad är töjbart.
Den flexibiliteten är den största skillnaden mellan kvoter och asylrätt: Medan perspektivet vid ett kvotsystem är mottagarlandets – vi tar emot X personer oavsett hur stort behovet är – utgår den individuella asylrätten från individen. Att enbart ha ett kvotsystem missar således både individperspektivet och det faktum att människan alltid har migrerat.
För ända sedan några av våra förfäder lämnade Afrika har vi flyttat för att få det bättre. Ibland var gräset grönare på andra sidan staketet eller havet. Ibland inte.
Men oavsett vilket ligger det i det närmaste i vår natur att flytta på oss om vi tror att livet flyter lättare någon annanstans. Det gäller oavsett om man har rätt att göra det eller inte.
Då uppstår frågan – vad gör vi med skyddsbehövande som befinner sig innanför vår nationsgräns?
Skickar tillbaka dem till oroshärdarna?
Placerar dem sist i kön i ett flyktingläger, där människor riskerar att bli kvar i flera år, till och med i decennier, i förhoppningen om att en dag få börja om sina liv i Europa?
Eller låter dem stanna?
Och hur många kommer att ta sig in illegalt, utan att ge sig till känna, om asylrätten avskaffas?
Den som menar att svaren är enkla ljuger. Som Viktor Banke skriver i boken ”Andrum – om stölden av en flyktingkris och om de bestulna”: Kanske är inget system riktigt fungerande i tider av många, parallella konflikter.
Det betyder dock inte att vi inte kan och bör göra vårt bästa för att skydda så många som möjligt, vilket absolut öppnar upp för att öka kvoterna. Men inte på bekostnad av asylrätten.