Därför är det bra att Eskilstunapolisen fokuserar på den salafistiska Al Rahmanmoskén, varifrån personer rekryterats till jihhadistiska grupper i Syrien (P4 Sörmland, 12/6). Det sker parallellt med att Polisen på riksnivå håller på att arbeta fram en handbok med goda exempel på förebyggande arbete, exempelvis om hur man bygger upp långsiktiga förtroenden, bland annat vid moskéer, då många av besökarna känner sig uteslutna ur samhället, som poliserna representerar (P1-morgon, 12/6).
För det räcker inte med siffror över arbetslöshet och antal hatbrott. Radikalisering sker visserligen inte i vakuum – människor influeras både av omgivningen och av texter och filmklipp på nätet – men processen är individuell och handlar till stor del om känslor, som sannolikt många fler än de som radikaliseras känner.
Eller som det uttrycks i den uppmärksammande boken ”Två systrar” av journalisten Åsne Seierstad, som skildrar två tonåringar som ansluter sig till IS: ”Varför vara andraklassens norrman när du kan vara förstaklassens muslim?”
Samma frustration finns hos den fiktiva karaktären Sana i den norska tv-serien ”Skam”, vars sista säsong just nu visas på SVT Play. I en dialog med vännen Isak beskriver hon vilka fördomar hon möter som muslimsk tjej i ett sekulariserat land, som att hon skulle vara förtryckt och inte antas kunna bestämma själv om hon ska bära slöja, och att hon är trött på dumma rasistiska frågor.
Det är lätt att förstå vad hon menar, men Isak vänder på perspektivet. Han förklarar att det inte är så lätt att göra rätt, att man givetvis blir rädd när man läser om könsstympningar, IS och terror, och att man inte vet vad som är respektlöst att säga, vilket gör att man till slut inte frågar om något.
Det kanske är lika bra, inflikar Sana, varpå Isak nästan flippar ur: ”De dumma frågorna är jävligt viktiga. Folk får inte sluta att ställa de dumma frågorna. Gör de det börjar de hitta egna svar. Och det är farligt”.
Isak har rätt. De påhittade svaren är okunskapens bästa grogrund och det gäller åt alla håll.
Jag har säkert trampat kristna på tårna när jag har undrat om deras tro och jag skulle troligtvis göra samma sak oavsett vilken religion det handlar om. För det är svårt att veta vad som är rätt när man känner att det finns en livsåskådning mellan en själv och det man frågar om, och man lyckas liksom alltid uttrycka sig aningen fel.
Då är det enklare att dra sig undan och bygga upp en mental mur av fördomar, vilket leder till grupperingar som upplever att de knappt kan prata med varandra.
Det är ett dåligt utgångsläge för länder som Sverige och Norge, som värnar yttrandefrihet och religionsfrihet. Därför är Polisens förebyggande arbete med att skapa långsiktiga förtroenden, både gentemot sig själva och samhället, nödvändigt – samtidigt som vi både börjar ställa de dumma frågorna och ge de tålmodiga svaren.
Det ska givetvis gå att vara förstaklassens svensk/norsk och muslim samtidigt.