Med det kluvna Nyköpingen menar jag inte det förhållandet att ungefär en tredjedel av medborgarna bor utanför centralorten (inklusive Arnö). Kluvenheten består i den dramatiska skillnaden i välfärd bland kommuninvånarna som årets välfärdsindex visar upp i övertydliga siffror. Utredningen Fakta om folkhälsan i Nyköping presenterades i slutet av januari i år.
I mätningarna är kommunen indelad i 26 stadsdelar och 26 socknar. Välfärdsindexet baseras på följande åtta indikatorer:
• andelen förvärvsarbetande
• disponibel inkomst per hushåll
• ekonomiskt bistånd
• andel högskoleutbildade
• andel öppet arbetslösa
• ohälsotal
• sjukpenningdagar
• valdeltagande i kommunvalet (stadsdelar/socknar har sorterats in i rätt valdistrikt).
Höga poäng anger hög välfärd. Låga poäng visar låg välfärd. Malmbryggshagen toppar stadsdelslistan med 168 poäng, tätt följd av Ängstugan och Oxbacken. Stenkulla ligger sist med 31 poäng. Bergshammar toppar sockenlistan med 188 poäng, med Svärta och Stigtomta tätort i följe. Tystberga hamnar längst ner med 58 poäng.
Siffrorna visar tydligt att kluvenheten inte följer Nyköpings traditionella uppdelning i småorter och ”stan”. Socknen Stigtomta tätort har poängen 158 och stadsdelen Oxbacken hamnar på 165. Stadsdelarna Brandkärr, Herrhagen, Oppeby Gård, Isaksdal, Öster och Harg har en poängspridning från 32 till 59. Socknarna Tunaberg, Vrena, Sättersta, Kila, Ludgo och Stigtomta landsbygd har ett intervall från 65 till 97. Generellt är medborgarnas sociala villkor något bättre på landsbygden än i ”stan”, särskilt gäller det de som befinner sig på den lägsta delen av sifferstegen.
Detta är klassamhället Nyköping i siffror.
De ekonomiska och sociala klyftorna i Sverige har ökat dramatiskt under de gångna 10 – 15 åren. Den svenska utvecklingen är anmärkningsvärt negativ bland länderna inom OECD (industrivärldens samarbetsorganisation). Orsakerna är många: en skattepolitik som gynnar personer med goda inkomster, en arbetsmarknadspolitik som missgynnar lågutbildade och ”felutbildade”, en mycket svag vuxenutbildningspolitik, en sjukförsäkringspolitik som slår hårdast mot de med låga inkomster och/eller svag hälsa, en arbetslöshetsförsäkring som missgynnar de med låga inkomster, underfinansiering av de sociala omsorgerna, skola och vård, underfinansiering av pensionerna...
De uppräknade orsakerna till de allt djupare klyftorna ligger i huvudsak hos den politik som styrs av regering och riksdag. Men vår kommun har också ett ansvar för att klyftorna inte fördjupas och permanentas. Vilka uttryck tar sig det ansvaret?
Det finns en väl odlad myt hos många om det strikt individuella ansvaret för personlig framgång och motgång: Myten om den late och den strävsamme. En myt som odlas flitigt av de som flyger i medvinden, där egenintresset har segrat över tanken att vi kan ha gemensamma intressen och mål.
Lästips
Kommunprofil 2018 – Fakta om folkhälsan (del 1 och del 2)
Ulf-Göran Widqvist (S)
författare och småföretagare