Eller den första av hundraårsdagarna. Det demokratiska genombrottet började med andrakammarvalet hösten 1917, som ledde till en demokratisk majoritetsregering av liberaler och socialdemokrater. Statsministern Nils Edén (lib) fick kung Gustav V att ge upp motståndet mot parlamentarismen.
Kungen vek sig, men högerns motstånd mot att göra rösträtten lika och allmän fortsatte, med stöd av den inkomstgraderade rösträtten i landstingsvalen, som gjorde att Första Kammaren kunde stoppa alla lagförslag från regeringen.
Efter Kejsartysklands sammanbrott i världskriget såg Nils Edéns regering tillfället, och lade fram rösträttsförslagen en gång till. I ett särskilt utskott i riksdagen blev det en bred samförståndsuppgörelse mellan liberaler, socialdemokrater och högermän, där högern i december 1918 gav upp motståndet och godtog demokratin. Det var ett skickligt och omdömesfullt agerande i en utrikes- och inrikespolitisk situation som kunde blivit farlig om den skötts illa.
Årtionden av kamp för rösträtten och parlamentarismen slutade med att Nils Edéns regering fick igenom avgörandet. Nils Edén är en mycket betydelsefull person, och en av de viktigaste aktörerna i Sveriges moderna historia. Men i hela landet finns en enda gata som är uppkallad efter honom, och det är i hemstaden Piteå. Han växte upp där, studerade i Uppsala, blev professor i historia och anslöt sig till liberalismen under Norgekrisen hösten 1905, genom att ta ställning för en "rösträttsregering". Regeringsmakten måste ha sin grund i en folkvald riksdag.
1908 valdes han till riksdagsman för Uppsala, som liberal kandidat för en koalition av Vänsterföreningen (liberalerna), Arbetarkommunen (socialdemokraterna) och Nykterhetsvännernas Centralförsamling. Nio år senare var han statsminister.
I en historieskrivning förvriden av monarkism har Edén för många förblivit något av en skuggestalt, i likhet med flertalet av de andra nyckelpersonerna vid regeringens avgörande steg mot demokrati. Där fanns ministrarna Eliel Löfgren (lib), Värner Rydén (S) och Axel Schotte (lib), samt Hjalmar Branting (S) och nykterhetsledaren Herman Kvarnzelius (lib), som var lyhörda och smidiga nog att i riksdagen klara hem den känsliga utskottsuppgörelsen där högern (numera M) bytte linje.
Nu finns i alla fall, lagom till hundraårsminnet, en gedigen biografi över Nils Edén, av Lundahistorikern Sverker Oredsson. Det har blivit en mycket givande historiebok om ett avgörande skede i Sverige. För alla som vill veta mer om svensk historia och politik är detta en högst läsvärd bok.
Men om Nils Edén själv blir det inte så mycket personliga avslöjanden. Han var präktigheten själv, lyckligt gift, ordningsam och en föredömlig ämbetsman – när han blev landshövding efter att ha förlorat sin ledarposition genom falangstrider i det egna partiet. En liten nyhet för de flesta är hans musikalitet, och goda sångröst.
Det viktiga var hans från de flesta håll omvittnade skicklighet som regeringschef för en koalitionsregering, som dock inte motsvarades av någon stor talang som partiledare i valkamper och partiarbete. Med rätta framhåller Sverker Oredsson dock hans insatser som historiker. Ensam bland den tidens historieprofessorer ställde han sig på demokratins sida. Som landshövding hade han sedan riksdagens uppdrag att leda det väldiga jubileumsprojektet om den svenska riksdagens 500 år.
Hemma i bokhyllan har jag den mycket elegant skrivna bok där han sammanfattar hela det väldiga projektet, i ljuset av det som blev hans egen insats, riksdagens omvandling av grund- och kommunallagarna till ett demokratiskt styrelseskick.
Det är en liten pärla, numera sällsynt, en politisk klassiker som få i dag har läst. Riksdagen borde kunna se till ett en nyutgåva kommer till hösten 1918, hundra år efter avgörandet.