En politisk fängelsedom på bortåt nio år ska prövas i en instans till innan de låser in honom. Sahin Alpay heter han.
Var lärde han sig om demokrati, och blev "en övertygad socialdemokrat av liberalt snitt"? Jo, i Sverige.
Han kom som politisk flykting, skrev sin avhandling i statskunskap här 1980, och flyttade efter nio år till Turkiet där det då blivit friare förhållanden. Där blev han journalist. Han skrev långt senare några artiklar om sådant som korruption, i Zaman, en av många tidningar som fick utgivningen stoppad 2016. I går hade han en kulturartikel i Dagens Nyheter, med något tänkvärt om Sverige.
– Sverige fungerade, brukar han säga, som en hela världens tvättmaskin, där man stoppade in marxistiska revolutionärer och fick ut socialdemokratiska liberaler.
Han kommer hit som yttervänster och marxist, men åker hem till Turkiet som anhängare av parlamentarism, rättsstat, fungerande marknadsekonom och "liberalt sinnade socialdemokratiska regeringar" för att upprätthålla "dessa institutioner och värderingar".
Så kan demokratins mjuka makt se ut. Människor som vuxit upp i samhällen med diktatur, stor olikhet inför lagen och undertryckt press, kan vid högskolor eller i underjordiska oppositionsrörelser ha sugit åt sig revolution och krav på nytt slags förtryck. Men genom att leva i en demokrati, som flyktingar, studenter eller gästarbetare, ser de hur kompromisser nås fredligt och hur friheten bygger på institutioner som verkar under lagarna. En del flyttar aldrig hem, men budskapet sprids med brev, över nätet och vid besök.
De som lärt sig demokrati i Sverige eller genom släktingar här finns även i Kurdistan, i Sydamerika, på Balkan och i en del östländer som förut hölls nere av Sovjet. Sveriges lilla del ingår i något större. En rad andra länder, främst USA, har spritt insikter i demokratins kultur och demokratins juridik – med växlande framgång. Motståndet har varit kraftigt, ibland blodigt, på många håll – ofta med långa fängelsestraff som med Dawit Isaak som bodde i Göteborg, blev journalist i Eritrea och suttit fängslad sedan 2001.
Sverige fick samma slags hjälp. De som emigrerade till USA mötte ett land med livlig politik, fria val och en rösträtt utvidgad till de flesta män. Där frodades ett föreningsliv, som bar upp kyrkor, lokalt självstyre, nykterhetskamp, kritik mot slaveriet och många slags reformkrav. De skrev hem, andra åkte tillbaka hem och tog med sig det de lärt. Det blev en av de viktiga faktorerna i det svenska ståndssamhällets omvandling till parlamentarisk demokrati.
Men att demokratin ger det goda intrycket är inte självklart. Det beror på hur vi vårdar den och hur vi umgås inom den. Det beror även på att samhällssystemet inte vansköts – finanskriserna för tio år sedan gjorde ofantlig skada för hur USA och Europa uppfattas i Asien och på andra håll – en så central sak som penningväsendet var vårdslöst hanterat.
Men än värre blir det om delar av västerländska samhällen föraktar demokratins värden i en allt mer hätsk politik med auktoritära drag – som hos Donald Trump – och med främlingsfientlighet och intolerans.
Dessutom har europeiska universitet tidvis varit platser där gäststudenter inte mötts av demokratins och rättsstatens idéer, utan i stället av de tyska filosoferna Hegels, Herders och Nietzsches onda arv: marxism, totalitär kommunism, extrem nationalism eller rastänkande. Så var det med ideologer bakom folkmord på armenier och på kambodjaner. Även i dag kan man gå på universitet och få vanan att "dekonstruera" demokratins värden.