Den är i första hand något annat. Den är ett arbetssätt för att komma till beslut, för att hantera och utjämna intressekonflikter, för att avgöra frågor under öppenhet – inför väljarna och genom valda som har en begränsad tid, därför att de regelbundet underställs nya val.
Demokratiska länder når ofta styrka genom återhållsamhet i politisk maktutövning, genom koncentration på huvudfrågor. Rättsstat, offentlighetsprincip och styrning med generella medel begränsar statsförvaltningens utrymme, så att en anda av klientelvälde eller korruption inte främjas av godtycke i regleringar.
Men beslutskraften i en demokrati är ingen självklarhet. Den beror av skicklighet och umgängesformer, som möjliggör att man når fram till beslut, och kan jämka ihop dem så att resultaten blir hållfasta. Då kan man ta itu med nya problem utan att ständigt älta de gamla.
Beslutskraften förutsätter en kultur, en demokratisk anda, med balans mellan konflikt och samverkan, och insikt om kompromissens och dialogens värde. Parlamentariska arbetsformer innehåller inte bara tillfällen för debatt, konfrontation och misstroende. Väl så viktiga är beredning, utskottsprövning, utredningar, revision – alla de sätt där man förbereder och finner vägar att mötas eller hantera målkonflikter.
Man ska inte inbilla sig att denna kultur, som samtidigt upprätthåller beslutskraft och kompromissanda, finns hos alla – eller att den bevaras även om man struntar i den. Extremister kommer och går. Ekonomiska intressen som endast ser till sitt eget är en ständigt påträngande del av den mänskliga arvssynden.
Sverige har länge haft en styrka i just en demokratisk kultur. Våra parlamentariska former, den kommunala skolningen i ansvar och kompromiss, ett omfattande föreningsliv, offentlighetsprincip, tryckfrihet, rättsstat, en respekt för lagar och spelregler samt en hög värdering av hyfs, artighet och god samtalston – allt detta har samverkat.
Delvis är det numera utsatt för röta, angrepp eller vanvård. En tilltagande ovilja eller svårighet att kompromissa eller att låta politiken formas i växelverkan mellan partier har utvecklats. Länge kunde man ändå åstadkomma stora och bestående resultat. Men under förra, och än mer den innevarande, mandatperioden har kombinationen av blockpolitisk kramp och extremistisk agitation gjort markant åverkan på beslutskraften.
Här är det dags för en utvikning till USA, där polariserad blockpolitik och hätsk nedbusad samhällsdebatt har orsakat verkligt djupgående skada.
Senator John McCain kom i veckan tillbaka till senaten efter att ha fått en cancerdiagnos som betyder att hans återstående tid att verka är kort. Men än har han kraften kvar. I tisdags höll han ett tal som var något av ett testamente, men även en parlamentarisk höjdpunkt. Det var ett lysande, men vitglödgat angrepp på kompromisslösheten och på att den tillåtits lamslå kongressen och bryta sönder senatens viktiga arbetsformer, där man tidigare kunnat jämka ihop sig och hitta förbättringar.
Ett par dagar senare lade han den avgörande rösten för att stoppa det möjligen sista i en räcka försök av hans eget partis gruppledning att riva upp delar av sjukförsäkringen genom yrkanden som inte passerat vanlig utskottsberedning, utan med kort varsel slängts fram som färdiga paket tillkomna i en partiintern dragkamp. Metoden har ledsamma likheter med hur Polens nationalkonservativa PiS-parti, som kan räknas till parlamentarismens och frihetens dödgrävare, bar sig åt när de körde igenom sina angrepp på rättsstaten i den polska riksdagen.
McCains nejröst syftade till att återföra sjukförsäkringsfrågan till tidigare normala parlamentariska arbetsformer. Just på den punkten är den svenska riksdagens sedan länge väletablerade former för ärendeberedning i oskadat skick. Vi har inte heller någon Trumpfigur sittande på regeringsmakten.
Men oförmågan att få långt fler frågor, även obekväma sådana, lösta i olika slags samverkan över blockgränsen har successivt vuxit till ett farligt problem med demokratins beslutskraft. Utredningsväsendet som form för att hitta breda lösningar behöver återupprättas, respekteras och skyddas mot att taktiknissarnas förstörelselusta leder till avhopp och sabotage.
Både uppgörelser i utskotten och en rörlighet i möjligheterna till koalitionsregeringar över blockgränsen finns det stort behov av. Det avgörande där är den breda insikten att man måste ge och ta från fler håll än ett, och att även en sådan koalition har behov av att söka kompromiss och dialog med seriösa oppositionspartier som för tillfället inte har statsråd.