Därför är frågan – vad får vi för pengarna? – som Svenskt Näringslivs nu avgångne ordförande Leif Östling ställde relevant. Det gäller oavsett om man ligger i samma inbetalningsliga som Östling eller landar på lägre summor, och det är problematiskt att det är svårt att få samlad information om vart pengarna går.
För visst är det lätt att utbrista ”Vad får vi för våra skattepengar?” när man blir sen hem på grund av snökaos. Däremot är det få som nöjt konstaterar ”Detta får vi för våra skattepengar” när den brutna armen gipsas ihop, barnbidraget kommer, medicinen är nästan avgiftsfri, polisen patrullerar, mormor beviljas hemtjänst, farfar färdtjänst och barnet utbildning. För att inte tala om ifall man själv blir sjuk, arbetslös eller förälder, och trots att man inte arbetar får pengar på kontot varje månad.
Men att vi får något för skattepengarna, som ibland fungerar bra, ibland sämre, är inte skäl nog för att inte ställa frågan vad vi får kontra det vi betalar in. Tvärtom är det för att vi ska ha råd med trygghet och välfärd som varje skattekrona behöver användas med mesta möjliga effektivitet. Det gäller både inom de befintliga verksamheterna och mellan dem. En del områden bör kanske få mer, andra skalas ner, och vissa helt strykas ur budgeten.
För att fler ska kunna rita upp en rimlig kalkyl måste det bli tydligare vad saker kostar. Ett första steg är att göra som några kommuner: skriva ut på inbetalningskortet hur stor del av förskoleplatsen som bekostas av vårdnadshavarna respektive kommunen. Samma sak bör tillämpas i fler verksamheter – kostnaden per elev kan exempelvis anges i skolors informationsmaterial – precis som på kvitton efter besök på sjukhus, vårdcentraler och apotek.
Dessutom behövs bättre övergripande information om hur skattepengar fördelas. Det privata initiativet Skattekollen.se visar att många tror att barnomsorg, utbildning och äldreomsorg, som är de i särklass tyngsta posterna i den kommunala budgeten, får betydligt mindre andel av kakan än de i realiteten får, medan exempelvis politiska verksamheteröverskattas rejält.
Samma sak gäller sannolikt även statliga utgifter, som försvar, polis och infrastruktur, och Skatteverket kan gärna utveckla sin pedagogiska modell där de tidigare har listat hur stor del av varje inbetald hundralapp som går till olika områden. Varför inte skicka ut den sortens information samt siffrorna för de största utgifterna samtidigt som deklarationerna, för såväl stat som kommun och landsting?
För ja, det är högst rimligt att fler får svar på Leif Östlings fråga. Vad får jag för skattepengarna?