Statsmakt och penningmakt, ibland också våldsligor, vill tysta debatt, hindra insyn och förfölja troende. Eller så vill de snöpa litteratur, konst och vetenskap.
Flera länder som demokratiserats, eller fått hopp om det, har nu makthavare som drar åt motsatt håll. Då blir nyhetsförmedlingenförsvårad, förföljd eller förbjuden. Sedan 2001, då alla landets oberoende medier krossades, har regimen i Eritrea hållit en svensk medborgare, författaren och redaktören Dawit Isaak, fången. Som anhängare av fria val och det fria ordet arbetade han på dagstidningen Setit.
Senaste sammanställningen från Reportrar Utan Gränser – inför Pressfrihetens dag 3 maj – belyser en bredare negativ trend, inte på alla håll i världen, men på flera. Turkiet var redan förut ett land med många journalister bakom lås och bom. 2016-17 har läget där förvärrats dramatiskt. Rader av bokförlag, tidningar och radiostationer har stängts eller pressats till följsamhet. Ryssland under Putin har gått samma väg. Ungern följer mönstret. I alla tre länderna tar statsmakten tjänstvilliga oligarker till hjälp för att oppositionella medier ska bli anpassliga eller stängas.
Även i en del demokratier med längre tradition av pressfrihet har angrepp mot nyhetsförmedlingen blivit hätskare. Ibland kommer de från makthavare, som president Trump. Ibland från extremister i den våg av högerradikalism som bidrog till valet av Trump – och som med trollfabriker och andra resurser understöds från regimen i Moskva.
Sveriges grundlagar är skrivna för att skyddet för ordets frihet ska kunna förbli hållfast även i oroliga, farliga tider. Efter erfarenheten från naziåren och andra världskriget gjordes viktiga skyddsregler för tryckfriheten mer stabila. Tidigare hade minnet av kungamaktens fientlighet mot det fria ordet bidragit till tryckfrihetens styrka. Från början tillkommen 1766, återupprättades den och har senare fått en ställning som gett Sverige världens starkaste grundlagsskydd för det fria ordet.
Stormmolnen hopas åter, i Europa och på andra håll, med både statliga och ideologiska angrepp mot nyhetsförmedling och kulturell frihet. Då gäller det att riksdagen fortsätter att slå vakt om den svenska uppbyggnaden av grundlagsskyddet. Det har den gjort många gånger förr.
Men även på senare år har både ämbetsmän och intresseorganisationer försökt upphäva eller göra hål i betydelsefulla grundlagsregler. Justitiedepartementet blev, under statsråden Thomas Bodström (S) och Beatrice Ask (M),en källa till utredningsdirektiv och lagrådsremisser som punktvis eller med större grepp äventyrade både stort och smått.
Det mesta avvärjdes. Men vare sig väljare eller riksdag bör tro att ämbetsmannamakt, domstolar, advokater eller näringslivsorganisationersjälvklartär att lita på. Att använda offentlighetsprincipen, ta reportagebilder, ha källor med meddelarfrihet – mycket sådant kan bli obekvämt för dem som har mycket att dölja, och har advokater och lobbyister som kan drapera mörkläggningsintresset i ord som ”integritet”. Fundamentala sakerhar ibland angripits, som att ekonomiska påföljder mot medier för deras innehåll endast får ske enligt grundlag och med juryrättegång.
Försvaret av det fria ordet är en del av försvaret av demokratin. De som avskyr demokratin brukar också avsky pressen.